Runt 1920 befinner sig Chlebnikov i Charkov. Han bor ett tag i ett mörkt rum, nästan helt utan möbler. Möbler stör, menar han. Man hade kunnat sova på golvet, till exempel. En taburett behöver man däremot. I stället för ett bord skriver han på fönsterbrädet, men har inget att elda i lampan med. Han försöker att lära sig att skriva i nattmörkret, berättar han. Han måste lära sig att skriva i mörkret. Han visar för besökarna upp ett papper med fullständigt oläsbara anteckningar där orden går in i varandra. Det är synd, säger han, jag arbetade hela natten. Ett helt poem...

Kamrater, sade Sjklovskij surt enligt Lidija Ginzburg, ni har fel. Man ska inte skriva för att tjäna pengar. Man ska tjäna pengar för att skriva.

Ibland, när det är mulet, är floden som ligger nedaför kullarna helvit. När man passerar förbi de gränder som tar av ner mot vattnet ser man dess grönaktigt vita glimtar, slag, som lyktor i en tunnel. Det ser ut som om ingenting finns där nere, och det framkallar ett slags slö smärta, som om någon petade på ett gammalt sår. Det är som man för ett ögonblick såg rakt in i tomheten, innan man sliter bort blicken, och fortsätter vidare. Alltsomoftast försöker man titta bort, klamra sig fast vid stenarna. Men man vet: denna plats är bara en ömklig kuliss, en potemkinstad för medelålders turister och unga poeter, en kartongvägg bakom vilken ingenting finns.^[35]

Augustiluften är matt och det är folk överallt. Brevlådan är dammig och proppfull. Det har varit inbrott hos grannkärringen; dörren är massakrerad och avspärrad, och det hänger meddelanden från snutarna om att de letar efter vittnen. I grannhusen håller man på att armera portarna. Samtidigt upplyser ett vräkningsbesked från i februari om att jag bör överlämna nycklarna senast juni. Det känns tomt, och samtidigt oerhört lätt: att efter fem år lämna en lägenhet full av prylar och försvinna.

Ömkliga rester av veckan, ett slags trasor, det som kallas helg. Regn, kyla. Mina skor blir genomblöta. Jean Echenoz och en cigarett kvar. Jag har blivit ännu bättre på att vara mig själv denna sommar, men det var knappast det jag föresatte mig.

Två veckor i en lånad lägenhet på Norrmalm. Turisterna tycker att staden är vacker; vatten, takåsar, design. Folk går vinglande hem kl 1 och kl 3. Natten är kort, bara några få timmar, om ens det. Man trycker i sig kebab och hamburgare. Det gäller också att göra sin röst hörd. På Norra Bantorget sover några stycken på bänkarna. I Observatorielunden går ensamma män och spanar i mörkret. Ingenting händer. Att gå ut på gatan är att avlägsna sig från sig själv, från sina egna begär. De verkar nu tillhöra någon annan; möjligen de andra runt omkring; själv drivs man nu av helt andra begär, av att vara annorstädes, rent av i tiden snarare än i rummet, utanför rummet. Är då att resa detsamma som att jaga ikapp sig själv, påminna sig om att man inte alls begär det man tror att man begär när man stannar hemma? På så vis ligger kiosken runt hörnet längre bort än ett annat land.

Motståndsrörelsens liv är rätt borgerligt, nära naturen och skräddarna. Vid Omonia finns en gammal butik. På bottenvåningen säljer de immigrant bags, idrottsoveraller och plastskor. Men om man går upp på en knarrig trappa bakom högarna och kartonglådorna, kommer man upp till två gigantiska salar, med långa rader av malätna och solskadade kavajer, skjortor och trenchcoats. På väggarna sitter gamla trälister och herrekiperingsskyltar. En kvinna följer efter en och väljer ut kläder, som uppenbarligen passar varken ens smak eller storlek. Jag kunde inte besluta mig för en av de två mörkblå kavajerna (den ena av linnetyg, men den andra en dammig Yves Saint Loren), så jag köpte båda efter att ha fått ner priset till 30. På kvällarna går jag till Cafe Loca, där gamla herrar sitter och stirrar på en teveskärm och röker. Vid ett tillfälle blev det något fel och teven började flimra och visade sedan myrornas krig i några minuter. När jag tittade upp från boken, satt männen fortfarande med blickarna fästa i skärmen. Kronblad från apelsinträden låg på asfalten utanför.

Aristotelesgatan som går över i Sokratesgatan har numera blivit ett prostitutionsstråk. Enligt tidningarna har någon ny lokal variant av meth "gjort sitt intåg"; det ligger folk lite här och där invid betongväggarna. Hemlösa driver omkring och knuffar på kundvagnar med klädtrasor, snutarna i kravallutstyrsel kommer rusande i grupper och jagar iväg flyktingar. Man kan knappt gå in i en park. Sopcontainrarna brinner, sirener överallt. Anarkister och punkare dricker öl på torget. I går natt kom åskan: himlen lystes upp av tiotals blixtar och en av dem träffade huset. Allting knakade och brakade. På morgonen var det vatten upp till anklarna på terassen.

Båten Flying dolphin till Saranda i Albanien är en timme försenad: någon har problem med gränspolisen. Jag somnar i sätet; när jag vaknar är vi redan framme: staden är en enda byggnadsplats, nästan alla hus är nybyggda betongkolosser. Men man använder också lokal sten: vit och rosa. Det första jag ser är en lokal supporterbar för Juventus FC.

Går upp till återstoden av någon fästning. Kossor på vägen. En man, herde, sover i gräset. Albanska flaggor vajar över bergslandskapet och dalen där under. Vid bardisken uppe på bergstoppen ligger en katt.

En gamma tant spyr på bussen som slingrar sig genom bergen. Biljetttören, en propert klädd ung man i en rosa skjorta och solglasögon, som tar sitt jobb på stort allvar, håller ena handen om kvinnans axel och plastpåsen framför henne i den andra.

Jag köper på mig påsar med glödlampor som man inte kan få tag på i EU: 100-watts matta, päronformade, svampformade, osv. När jag äter lokal kebab ligger tre påsar fulla med glödlampor framför mig på trottoaren.

Bokaffärsägaren ringer upp sin dotter och låter mig prata med henne.

Det sägs att när det regnar över Gjirokastra, och solen sedan tittar fram, tindrar stentaken som silvertackor. Än så länge regnar det bara. Jag sitter på en pizzeria och väntar på att pizzabagaren ska återvända från sin siesta. Regnet faller över de ottomanska stentaken. Vatten rinner nerför stengatorna mot den nya staden längst ner. Teven spelar hemsk popmusik, alltid densamma överallt, vart man än reser kan man aldrig undfly den. En ny remix av gangnamn style, ännu en dålig teckning med banalt budskap om att förbli sig trogen sitt tomma jag. Det är samma sak som ikeamöblerna, som man träffar på överallt från Perm till Indien. Det är deppigt. Jag är hatisk, bitter, gnällig. Det är också deppigt.

Något slags lokal rätt: små feta köttbitar i getmjölk och mjöl, strödda med ost. Det mättar, men smakar förnuftsvidrigt.

Bussresor i tio kilometer per timme över gropiga vägar som knappt är vägar, byten, berg, något slags oljefält och arbetare i röda overaller och cigaretter i munnarna, zigenare som bor i tält och tvättar sig i floden, sopor överallt. Juventus-memorabilia på marknaden. Starkt kryddade köttkorvar som grillas direkt på gatan. Man som eldar sopor utanför parken.

I en lokal nere i innergården tränar barn något slags kampsport och deras slag och skrik studsar mot teglet.

I universitetsbyggnaden ett nyrikt kafé med rnb i högtalarna och en platt skärm med reklam. Långa rader med begagnade skor bakom tågstationen, där landets enda tåglinje tar sin början.

Vilken vinter i rad sitter jag fast i denna färglösa stad. Livet har en tendens att komma emellan: att skjuta upp, att låta bli, att inte palla är långt mer essentiella inslag i ovannämnda än att ta tag i, agera, ta sig i kragen. Lacan skulle tala om externalisering: att man själv är fullständigt ansvarig för den situation man befinner sig i, att det är ens handlingar och inte ens motiv som definierar en, att det inte finns någon inre kärna inom en som är otillgänglig för andra. Utan externaliseringen är analysen omöjlig, menar Lacan. Det är samtidigt en tämligen otrevlig tanke, av flera olika skäl (skuldbeläggningsfrågan t.ex.). I fjol hade jag planerat att ge mig av i januari, men det blev inte förrän i maj, året dessförinnan - i mars. I år ser det ut att bli postponerat igen; saker kommer emellan, tiden rinner mellan fingrarna osv. Vintern är inlärd, man minns valna fingrar, hur det sticker i kinderna, hur läpparna blir torra, hur luften är kall att andas. Möjligen hur ljuset suddas ut i den kondenserade andedräkten, hur man blir svettig under jackan, hur halsduken sitter för tätt och hur man får en snöboll i ansiktet. Allt det är minnen sv smärta som man lärt sig internalisera och nästan tycka om, i masochistisk mening. Internaliseringen förutsätter alltid något slags missförhållanden. Men jag har känt att jag inifrån betraktat omvärlden för länge; det är dags för rörelse åt ett annat håll.

Det är naturligtvis möjligt att finnas till, även om det emellanåt kan framstå som motsatsen. Men även om det är möjligt att finnas till, hur ska man återfå (om man någonsin hade det) känslan av tingens fullständiga existens – den självklarhet med vilken omvärlden förekommer och saker äger rum? Till exempel att det är natt på natten. Man går ut och går, med alla de där öde gatorna som sprider sig åt olika håll, fönsterrutornas ljus, förbipasserande som passerar förbi, den tillfälliga ändlösheten – det vill säga, närvaro i nuet. Det vill säga, hur gör man sig av med känslan av bitter förutsägbarhet, livets administrativitet som Houellebecq skrev om någonstans? Tiden har såklart bara en riktning och är därigenom världens mest förutsägbara företeelse. Henry Miller sade att man ska gå till caféer, skriva även när man inte har något att skriva, arbeta på en sak i taget.

Tatlin menade bl.a. att konsten bör ingripa i den yttre världen och ögat underordna sig känseln. Vid ett tillfälle ska han ha sparkat undan stolen på Malevitj och erbjudit denne att försöka sitta en stund på form och färg.

Poppeldunet fastnar i våt asfalt. Dubbeldäckarna kör långsamt under bågnande grenar på lindar och almar. Blekblå taxibilar väser. Allting går jämnt ut: arbete, samtal, promenader. Kanske skall ens liv inte betraktas som en serie av handlingar – ett flöde som inte får delas in i enskilda, fristående fragment. Alltings ömsesidiga beroende och ömsesidighet medför också en odelbarhet – det finns inget som sådant. Det enda som finns är ett långsamt, trögt och tjockt flöde av förefintlighet, enformigt och i viss mening formlöst. Detta innebär att allting är likvärdigt och ekvivalent: ett glas öl som står på det mörka bordet, tre år i en småstad, en hand som man utan att tänka sig för flyttar bort vid ett visst kritiskt tillfälle, en bild på någon inte alltför gammal bekant. Det innebär givetvis också att varje detalj, varje aspekt och accent hos yttervärlden gör sig förtjänt av exakt samma nivå av uppmärksamhet. Det är ett sätt att försvara sig mot banaliteter – ett slags överlevnadsmetodologi – den egentliga, djupt metafysiska innebörden hos ordet skitsamma.

Trots att det för tillfället råder tredje dekaden i juni, står popplarna utmed boulevarden redan gulbruna och faller löv, som i enstaka exemplar flyger in genom köksfönstret. Att dö är visserligen ”att snöga”, men vid sidan av grafomani finns också grafofobi, ettrumslägenhetens inre emigration i köket och kvällarnas återvändsgränder: allting är i vägen, stolarna är för hårda, det är kvavt och man har ingen lust att läsa. Det enda som jagar ut mig är magnesiumbehovet och någon matt känsla av att man borde få sig en nypa frisk luft (som med de intensifierande skogsbränderna runt staden framåt början av augusti upphör helt och hållet att vara frisk). Då går jag till tunnelbanestationen och tillbaka, snabbt som om jag verkligen skyndade någonstans. Yttervärlden är inte bara ens fiende, den förefaller därutöver renons på stimuli, och denna dess informationsbrist är en ständig källa till irritation. Man förväntar sig mer. W Fliess, vän till S Freud, ansåg att det mänskliga livet är indelat i cykler: det kvinnliga 28 och det manliga 23 dagar; näsan är därtill intimt förknippad med könsorganet, tyckte öronnäsahalsläkaren. Halsen är i min mening däryttermeratill ännu mer intimt förknippad med könsorganet, och örat har ju en så kallad e-point som man når genom penetration medels bomullspinnar. Ögat, till skillnad från de ovanstående känselorganen, är alltid passiv och frånvarande. Synen ingriper inte i yttervärlden. Om yttervärldens ingripande i ens medvetande kunde begränsas till synen skulle dess hotfullhet elimineras. Emellertid, liksom död enligt Tsara alltid sker i tredje person – en angelägenhet för alla utom den döde själv – äger frånvaron rum alltid runt någon annan. Och den är mycket svårare att uppnå än vad som stundom förespeglas av ovannämnda yttervärld.

I tre år har jag nu levt med en glasskiva i stället för två i köksfönstret. Det i sig innebär inget problem; berlinska vintrar är milda och renons på snö. Den sistlidna var däremot något kallare än vanligt, varför fönsterrutan inte bara immade igen och täcktes av rimfrost – den försvann bakom ett centimetertjockt lager av gulaktig is. När den sedan smälte någon solig morgon, blev ramen genomblöt och under därpå följande natt, när kylan slog till ånyo, frös allting igen till den grad att jag inte kunde öppna fönstret förrän framåt våren.
   Framåt våren, efter tre år, bestämde herr Balki trots allt för att sätta upp en extra ruta. Eftersom jag inte svarar i telefon och inte öppnar dörren när folk knackar på tog det, som han säger, fyra månader för honom att få tag i mig. En dag kommer han över för att mäta fönstret (fast alla fönster i huset torde vara likadana). Efter en viss tids förvirring med att få upp ramen visar det sig att han inte har något måttband med sig; senare visar det sig att han försöker memorera uppgifterna genom att upprepa dem för sig själv. Jag skriver ner allt åt honom på en post-it.
   En vecka senare kommer han med kamrat och bär på en igensmutsad glasskiva som är i det närmaste opak. Halvtimmes högljudda diskussioner, slipande och rökning i köket följer, medan jag sitter och flyttar om orden i en och samma mening. Sedan kommer Balki ut. Vi har mätt fel, säger han. En halv jävla centimeter. Lika grumliga i sinnet som sin värdelösa glasskiva bär de bort den fem våningar ner, för att kanske aldrig mer återkomma.

Den samtida ryska litteraturscenen har rörts upp av en osedvanligt kuriös skandal. Liamport, en mindre känd recensent numera bosatt i USA, skrev för ett tag sedan en rätt så personligt hållen och nedgörande recension av Bykov, en i tv och radio konstant närvarande samt händelsevis prisbelönat litteraturalltiallo. Bykov, som är känd för att ha inte alltför djupgående, men ofta underhållande åsikter, började i tysthet skriva mails till den okände litteratören, där han utgav sig för att vara förläggare på ett stort och respekterat förlag och föreslog en utgivning av Liamports verk, prosa och kritik, med ett utlovat förskott på $2000. Två månader senare var Bykov i NYC, och stämde träff med sitt provinciella offer på Grand Army Plaza för att överlämna kontraktet och förskottet. För säkerhets skull hade Bykov med sig en fotograf, som på behörigt avstånd tog bilder på förnedringen (finns att beskåda på Internet).^[34] Liamport dök upp tjugo minuter innan utsatt tid. När Bykov kom fram, kände denne naturligtvis igen honom och det gick långsamt upp för honom att han hade blivit lurad. ”Var inte rädd, Liamport”, sade Bykov och ställde en hink grisavföring som han hade införskaffat på någon farm i New Hampshire bredvid honom. ”Här är ditt förskott. Du är så mycket du är värd.”

Moskvas Sydost anses traditionellt som den mest problemdrabbade och därigenom invandrartäta delen av staden. Stora delar av det administrativa området upptas av industriområden vilka först på senare år har börjat förflyttas bortanför den municipala gränsen för att bereda plats åt nya massproducerade höghuskomplex där kvadratmeterpriset ligger långt under det genomsnittliga ($2300 och $5000). Trots goda kommunikationer och stora grönområden har Moskvas Sydost låg status på den marknad där prestige är allt. Traditionellt sett befolkas stadsdelen av gästarbetare, mindre bemedlade, den plågade och försupna arbetarklassen samt nyinflyttade från regionen för vilka en etta i Sydost är det första steget in på Moskvas hårda bostadsmarknad. För bara ett par decennier sedan var området hårt drabbat av diverse ungdomsgäng, många av vilka härstammade från områden utanför stadsgränsen och gjorde räder in i Moskva. Fortfarande ligger kriminaliteten över det genomsnittliga. Luftkvaliteten anses vara den sämsta i staden till följd av de övertrafikerade Volgogradskij och Riazanskij prospekten. En vindfläkt genom fönstret på en etta på Volzjskij för oundvikligen med sig en tung avgasdoft.

Livet har alltid ett subjekt, likväl kan det inte objektifieras. Det är svårt att skriva om ett liv som inte finns. På sätt och vis är det också svårt att leva, liksom det är svårt att tala sanning och.

Bitov talar om tjugosjuårskris. Vid denna ålder – inte så mycket en brytpunkt, som en kulmination – är allt som kan erfaras och tillägnas redan, i stora drag, erfaret och inlärt; börjar därmed upprepas.

Det hände alltså att Tolstoj städade i sitt rum och gjorde det så pass vanemässigt att han också avdammade sin fru och sin skräck för kriget. Jag har inte städat i mitt rum på ett tag. Saker korroderas också av sig själva: ålder, missförstånd, tekniska besvär. Sedan inträffar stendahlska moment de cristallisation (sic!), men också de som sådana måste ifrågasättas som medvetna konstruktioner (deduktioner). "L’effet que produit sur ce jeune homme la noblesse de vos traits est semblable à celui que la cristallisation a produit sur la petite branche de charmille que vous tenez et qui vous semble si jolie. Dépouillée de ses feuilles par l’hiver, assurément elle n’était rien moins qu’éblouissante. La cristallisation du sel a recouvert les branches noirâtres de ce rameau avec des diamants si brillants et en si grand nombre que l’on ne peut plus voir qu’à un petit nombre de places ses branches telles qu’elles sont." Vi har levt i ett par hundra år sedan dess, och konsten har ersatt romantiken, och morgoncigaretten har därefter ersatt konsten. Karaktäristiken för denna är ett svagt illamående, svagt darrande händer, den redan på förhand antagna blandningen av tvång, behag, tillfredsställelse, obefogenhet. " J’entends par cristallisation une certaine fièvre d’imagination, laquelle rend méconnaissable un objet le plus souvent assez ordinaire, et en fait un être à part." Har Sjklovskij citerat Stendahl? Jag har inte utgåvan tillgänglig. ^[31]
   Romantikens gyllene epok är över sedan länge. Fördelen är att vi (jag) numera inte bara kan gå på vatten, utan också röra oss i tid. Efter att ha levt i en oändlig kedja av induktion (jfr Humes problem: inget antal instanser som verifierar en lag kan anses ha bevisat lagens giltighet) visar det sig att man är ett offer för deduktionen och alltför tvära tempusbyten. När jag härommånaden sitter på S*str och väntar på R som just gått för att köpa någonting att äta, och en fem minuter lång låt från för fem år sedan börjar spelas, tänker jag, per automatik, på det presupposerade mytonymiska ögonblicket: på de fem åren som fanns mellan mig och låten, mellan mig och människorna i baren, mellan mig och staden; mellan mig och R som kom tillbaka med en fruktsallad till mig just i ögonblicket när de här fem åren hade gått. Såhär ett par månader senare måste jag ändå tillstå att det var deduktion. Detta kan jag leva med. Handlingen är en konsekvens av tanken, och det torde vara omöjligt att förklara vilken intellektuell, emotiv och viljemässig ansträngning det krävs för att förflytta sig en millimeter i vald riktning (om så genom de här fem åren), eller den intellektuella, emotiva och rent fysiska konsekvensen av en omedveten rörelse eller gest (som en blodpropp sakta på väg mot hjärtat knappast är medveten om vad den håller på med). Man kan förklara bort förklaringen. Svårare att förklara bort är frånvaron av kristallisation när man glor på den där avebonboksgrenen, cyklar i regnet, röker sin morgoncigarett. ^[25]

Idag har det aldrig varit bättre att vara tillbaka i B*. Varje dag har aldrig varit längre, inte varje natt heller (aldrig). I fönsterrutan är ett hål i konturen av mitt torso. Rummet stinker något odefinierbart. Taxisten frågar mig om jag vill börja köra taxi åt honom på nätterna. Ingen kan sova. Över staden ligger ett slags dis eller smog, som man ser redan från flygplanet, medan det skakar sig igenom tjocka lager av fuktig atmosfär, och på natten kan man se det i strålkastarna från polisbilarna. Tre vid kanalen är det tyst, bortsett från en och annan insomniak som går omkring med patetiska gester som han inte kan kontrollera. B* är en solkig fotogenlampa som drar till sig allt skit: en s.k. upplyst metafor som alltid involverar gatlyktor och andra former av offentlig belysning, till exempel det övervita ljuset ovanför de tre reklamskyltarna på en husgavel vid B*str. Jag (plus någon annan) ändrar på saker. Att flytta på ett bord från skyltfönstret i hus nr 45 till skyltfönstret i hus nr 46 ger mig enorm estetisk tillfredsställelse: asymmetrin, den kontrafaktiska uppgiften mitt i ett uppslagsverk, (men inte helt riktigt i mitten, självfallet), ungefär som de fluorescerande dammkornen eller regnet, eller en person som står exakt i mitten av en bro, men samtidigt är placerad en meter till höger om en gatlykta. R berättar om en lingvistikprofessor som har förlorat tron på kommunikationen mellan människor.^[22] Jag har förlorat en sjättedel av mig själv.

I senaste Книжное обозрение (The Book Review) har man frågat ett antal kändisar om vad de skulle diskutera med Alexandr Sergejevitj, om tillfälle gavs. (Den ryska Pusjkin-fetischismen är ett välkänt fenomen. Sjätte juni 2006 firade man hans födelsedag.) De flesta tillfrågade säger att de skulle stå generat och blygsamt vid sidan av utan att kunna uttala något, på grund av den enorma respekten för geniet. Erofejev tänker dock fråga om Onegin i själva verket var ett postmodernistiskt verk. "Och Pusjkin skulle svara: ja!" Och sedan skulle Erofejev fråga om Pusjkin kommit över postmodernismen. "Och han skulle svara: ja!". Visjnevskij citerar naturligtvis sig själv, Tseretelli (hovskulptören) tänker visa sina konstverk, en programledare från tv tänker reda ut vem som egentligen mördade Mozart, men det roligaste är kanske en viss "Anpilov", Arbetarrysslands ledare, som i en lång klassinspirerad tirad jämför Pusjkin med Che Guevara: "Självfallet var Pusjkin en adelsman, men han var icke desto mindre en demokratisk poet, i viss grad till och med en fattig poet. Han var tillsammans med folket, med barnsköterskan [няня], och inte med tsaren. […] Själv läser jag Che Guevara för tillfället […], det finns en sak gemensam för Che Guevara och Pusjkin: motvilja inför orättvisor, inför förtryck av folket, strävan efter frihet…"

När jag satt, för ovanlighetens (det enda undantagets, de facto) skull, på A* vid Kottbusser Brücke, vänd mot bron, ankaret och körsbärsträden, åkte nio polispiketbussar förbi, med påslagna sirener. När jag vände mig om och tittade tillbaka på den försvinnande konvojen, var hela Kottbusser Damm fylld av blinkande blåljus. 12 juni: motsatsen till jul.

Idag väcktes jag runt lunchtid av taxichauffören, som knackade på och sade: "If the black guy comes back, don't let him in". På ett matt "Why" mumlar han något om att denne vill ta saker som inte är hans. Därefter försvinner han, och jag erinrar mig redan ha vaknat en gång, kanske en halvtimme tidigare, av högljudda röster från hallen. Intermittent genom den försvunna morgonens halvhjärtade sömn vaknar jag av något som måste vara åska frånutanför fönstret, ljud som jag tolkar som kommande från kökets gasvärmemaskin. Killen måste duscha i förbannat varmt vatten, tänker jag. Slutligen vaknar jag runt tre på eftermiddagen, lika trött som efter en heldags jobb. The black guy does not come back.

Något slags gatufestival bredde ut sig över hela Krzbg idag. Jag hade räknat ut att den snabbaste vägen till Dino's skulle vara att cykla nerför autostradorna Hasenheide - Gneisenau - Yorck (under broarna) och sedan vänster till Haupt. Karnevalens utkant, med polisbilar, kravallstaket, människor, låg redan vid Hermannplatz, där jag misstog den för ett enstaka, geografiskt högst begränsat jippo. Men alla större gator visade sig vara avspärrade, fulla av promenerande människor samt defilerande vagnar med nummerskyltar och dansare. Musik kom överalltifrån. Barn höll i ballonger: gröna vid Hermannplatz, röda längs Gneisenaustr. Jag fick manövrera och slingra mig genom den indifferenta folkmassan; slog någon i armen med styret, svor åt två män som jag hade svårt att undvika, körde över en buske vid Südstern. Därefter kunde jag slutligen lägga mig bakom en ambulans, och det är först vid stadsdelsgränsen, under broarna, som det äntligen tog slut. I den blåsiga Schöneberg rådde ett slags förbryllad normalitet: dunet flög över Langenscheidtstrasse, det var tyst och jämförelsevis öde.
   Naturligtvis tog jag sedan samma väg tillbaka, trots föresatsen att låta bli.

Andra juni ger något av inspirationen tillbaka. Jag cyklar över bron till Friedrichshain, för att köpa en lampa, men köper istället en telefon som inte verkar fungera. Jag köper också en slev. Det är sol över Frankfurter Allee; en person cyklar jämsides med mig på cykelbanan och frågar muntert om jag är en kardiolog. Den [f.d.] ryska butikens skyltfönster är tomma. Jag fortsätter en bit mot Lichtenberg bortom ringen, men vänder. På vägen hem fotograferar folk rester av den där muren. Det är nerförsbacke innan bron, men tillbaka i Kreuzberg verkar allt stanna av: enstaka poppeldun flyter i luften, man förbereder gigantiska grillfester i G*park och det som jag misstar för en fågels kvitter (jag tittar upp mot linden just utanför det persikofärgade huset på pfl*str) visar sig vara gnisslandet från turkisk kvinnas hjulväska.

Uppenbarligen finns det mycket supresserade, starka känslor hos taxichauffören angående det där ex:et. "She called me a few days ago", säger han medan han tillreder sin pasta. "Cunt".^[20]

Den kalla natten mot söndag (vad, åtta grader?) skedde ett inbrott i lägenheten på bottenvåningen (den till höger). Man tog sig in från innergården, via köket. Dagen efter skrev brottsoffren en lång berättelse på en lapp och hängde den på insidan av portdörren. "It's Bronx, man!" säger taxichauffören. Därefter berättar han om en före detta, som inte ägde någon tv och som också råkade ut för inbrott några gånger. Hon bodde i Gleisdreieck. Kan man bo i Gleisdreieck? Taxichauffören slår ut med händerna och ler.

Det enda som skiljer denna månad från alla de andra är de syrenfärgade och kastanjdoftande nätterna. Jag räknar ut dagens datum genom att addera 1 till igår och manövrerar mellan de signalerande bilarna på Karl-Marx-Strasse, cyklar om de kyliga, gråa dagarna i Neukölln. Nätterna flyter långsamt, i relativ tystnad, då och då avbrutet mörker, i Landwehrkanal. Ensamma män dricker på de parvis ställda bänkarna. Hundarna springer om en, cyklarna kommer emot en. Maybachufer tittar med berusad förälskelse i sina runda ögon på mig från andra sidan vattnet. De avvaktande lindarna, de bleka lyktorna, glasinsamlingscontainrar. Det är för stor åldersskillnad, tänker jag. Du är för ung. Jag är för smart. Kanske om jag vore mer full.

Jag lever vid det öppna fönstret. Jag följer hästkastanjens blom från de spirande klasarna till de små rödvita blommor som blåses ner på fönsterblecket, hamnar på fönsterbrädan, ligger i drivor på innergårdens stenplattor. Det är sol, moln, stjärnklart, regn. Blått, grått, violett. Cyklarna är parkerade. För det mesta ser man ingenting genom de gröna handflatorna med fem till sju fingrar på, men ibland kommer en märklig duva: eller, möjligtvis, någon variant, – och sätter sig på en av grenarna. Om man lutar sig ut och tittar åt vänster, kan man se en liten bit av gatan: det gråblå huset med skrivbordslådebalkonger, ett par bilar längs trottoarkanten, körbanans kullersten.

Igår kom tre tyska hantverkare med cigaretter i munnarna för att byta ut gasapparaten. Hela lägenheten var belägrad av deras prylar. Den ene sade någonting till mig när jag var på väg ut; jag smålog, han sade något mer, jag gick ut genom den öppna ytterdörren. Det är kallare inomhus än utom–; det är aldrig någonsin sol i rummet. Längs kanalen ligger poppelfrön och de små maskliknande hängen från pilarna.
   När jag kom tillbaka var alla verktygen borta och i köket hängde en ny, men lika stor, apparat, som i stället för luckan med lågan visade ett elektroniskt tal (29) vars innebörd är ett mysterium. Arbetarna hade hängt en stor varningslapp över skåpet, som de klistrat fast med en tejpremsa i överkanten, och när det blåste från fönstret, fladdrade lappen med ett fras.
   Dagen efter har jag möblerat. På väg hem från AGB hittade jag i soporna en klaffstol som jag bar med mig längs alla Ufrar och Brückar. Det var mycket varmt; människor låg i solen vid vattnet. En ung man svingade i hängpilarnas grenar som en apa. Med hjälp av två skruvar är stolen fullt sittbar. Från "vardagsrummet" släpade jag till mig ett antal vitkalkade tegelstenar och fyra träplankor, av vilka jag har byggt en hylliknande anordning (pure pose for purpose: so that the stones are made stony). Två av stenarna har fått tjäna som nattduksbord (utan duk). Därefter gav jag mig på mitt största byggprojekt hittills (om man bortser från kökshyllan jag byggde i N*, bortseende helt från det faktum att jag just då inte hade något kök): den rankiga lagerhyllan som man knappt kunde luta sig mot, omkonstruerades till ett litet sekretärliknande bord, som jag nu sitter och skriver i (vid, på). Det är lite för lågt, men min hållning har alltid varit ohållbar. Turkiska barn leker på innergården under den gigantiska kastanjen (större än huset). Taxichauffören (som visar sig vara en f.d. trädgårdsmästare) upplyser mig om att kastanjerna kommer från Kaukasus, medan han lånar lite mörkt bröd av mig, som han sedan förtär till kvällsteet tillsammans med omsorgsfullt skurna skivor av saltgurka.

Om man vänder på huvudet snabbt, hinner ögat inte registrera de exakta konturerna av det förbipasserade, och först vid punkten för det nyfokuserade (när man tittar åt vänster på klockan, datorn, telefonen, fönstret) fylls de mellanliggande objekten (tingen) iav ens förutsättande medvetande (vägg, kabel, skor).^[18] Jag har vaknat upp ur tre dagars rapid suddighet, i ett nytt: kallare, mörkare: rum. Att leva är som att krossa flaskor.
   I morgon kommer man för att byta ut den ålderdomliga gasvärmemaskinen i köket. Det brinner en evig blå låga i den, för att kommemorera alla de namnlösa meningslösheter som sagts i andras namn, kanhända, ungefär som den i Alexandrovskij. Man kan se lågan genom en liten solstrålsformad lucka. Ett stort antal kopparfärgade tubrör (rör) leds in till skåpets undersida och samlas alla till en parallellism. I morgon tar dock evigheten alltså slut, precis som den har gjort ett par gånger tidigare (evighet är, som bekant, ett repetetivt återmångfaldigande, och det är inte min definition). När man vrider på varmvattnet i badrummet, börjar apparaten låta som en morrande hund, lågan blir genast mycket större (så stor att man antar att hela apparaturen brinner inombords), skåpet tycks vara på väg att sprängas, men om man lägger handen på den och känner efter, är den kall och stilla. När man sedan stänger av vattnet, ger apparaten sekunden därpå ifrån sig ett gnisslande ljud, och man tror, varje gång, att någon just har öppnat ytterdörren, och man väntar sig, reflexmässigt, att dörren just ska slå med innerhandtaget i det alltför stora klädskåpet i hallen som en följd av att ha öppnats för långt: en kollision som dock inträffar först långt senare, när jag ännu en gång kommer hem.

Affärerna längs Kottbusser Damm har bommat igen skyltfönstren med tjocka plywoodskivor. (Rossmann var först, sedan följde bankerna och därefter ocksa matkedjorna). Man förbereder sig för de årliga kravallerna. Turkarna har dock öppet som vanligt.

Ett cykel, ett stol och en bord, samt de nycklarna som jag ska hämta ut klockan sju i morgon, och kanske ett kortstreckstaxi, är allt som skiljer mig från ett fullständigt domesticerat liv under ett öppet fönster mot kastanjer och barnröster. Kanske också jag själv, och metafysiken, och, i viss mening, epistemologin. Plus alla de brev som jag har sparade i en mapp under 2005 som vittnar om de varierande motsatserna till ett enda enkelt påstående. En duvhane gör närmanden till två duvhonor på lindgrenen. Lindarna, precis som platanerna, slår ut sent; kastanjerna, däremot, är redan i blom.

Jag har tagit mig i händerna. Tack vare ett kontrakt med en taxichaufför som spelar trummor på fritiden är min adresslöshet tillfälligt löst. Nästa helg flyttar jag till ett område som der Spiegel (14/2006) kallar för "Berliner Bronx". I flera timmar gick jag runt i affärerna längs Kottbusser Damm och Hermannplatz och köpte till slut en ny penna, då den gamla inte har gått att återfå. Jag är fortfarande inte helt [på det klara med] hur den försvann; men rummet som jag bor i är stort.^[17]
   Steget på två tiondelar av en millimeter (ner från 0,7 till 0,5) var på sätt och vis större (och svårare) än steget över stadsdelsgränsen – fyra kvarter österut. Det jag skriver kommer att vara smalare än någonsin, om jag nu någonsin kommer att kunna tyda det som jag först skrivit ner och sedan glömt (de båda är egentligen synonymer: att notera är ett verktyg för att slippa komma ihåg). Till hälften passlöst, till hälften avskilt har mitt liv kanske aldrig varit mer ordnat än nu, trots att min ekonomiska situation är ohållbar och jag därför måste leva baklänges: på billig gas som Gazprom köper in från Turkeminstan. Icke desto mindre har jag också köpt ett nytt par byxor, vilket gjorde det möjligt för mig att tvätta de gamla, enda, nu andra, jag äger.
   Nu råder: det ordnade livets eftermiddagssömnighet. I apoteket över gatan åker ett elektriskt tåg fram och tillbaka i skyltfönstret; några tillrufsade duvor badar i en semioval vattenpöl; allting är stängt.

Min penna, som jag ägt och skrivit med i över två års tid, är borta. Jag kan spåra en konsekvent användning av den som härstammande från juli 2004, då jag obemärkt, mitt i en anteckning, mitt i en dag (förmodligen eftermiddag) övergår till att bruka den på heltid. En kortvarig förlust noteras därefter våren 2005, men pennan återfinnes (återfunnes) och jag skriver, den tjugosjunde april: "har äntligen hittat min favoritpenna", utan att notera var eller hur och utan att ha redogjort för själva förlusten innan. Man är aldrig tillräckligt detaljerad, aldrig tillräckligt uttömmande, aldrig tillräckligt bestämd. När jag bläddrar tillbaka till 2003, kan jag se att de anteckningar som där är gjorda med den så väl igenkännbara, smala och en aning tillplattade stilen, antigen är additioner post factum, eller inskjutna block av fristående noteringar, som blir fler och fler framåt slutet av anteckningsboken, då vi (hand i hand, arm i arm) genom i en snörik vinter (sic?) övergår i 2004, och just själva övergången, då jag helt igenom ägnar mig åt mina indexkort och arbetar enträget på att försumma allt det övriga, avtecknas endast som två sidor (ett uppslag) som jag av någon anledning lämnar tomma, men därefter, återigen i en postfaktisk horror vacui, benämner som "[hiatus]" -- det vill säga tiden mellan två möten på samma station. Tyvärr har jag, i den geografiska positionen där jag för tillfället befinner mig, inte tillgång till hela mitt kartotek och därför har svårt att tidsbestämma de inskjutna blocken, eftersom jag på den tiden hellre angav tiden i kapitel än i tid. Jag får nöja mig med kuriositeten att 16c1 kommer före 16b, som i sin tur kommer före 16c, men efter 16e. 16e är daterad "б/4", där det ryska b:et förmodligen är en sexa. Vi snackar april, än nu.
   Mars samma år var kall och blåsig (som alla mars på Stockholms kyrkogårdar). Jag vill särskilt rikta uppmärksamheten på Odengatan i eftermiddagsdiset och därefter (men i den egentliga tidslinjen egentligen strax innan) Johanneskyrkan, där jag sitter och röker i blåsten, samt det felaktigt noterade datumet, som plötsligt kullkastar alla antaganden kring pennan: istället för "4/3" skriver jag "3/4" (något jag något senare, långt senare, men inte tillräckligt sent, noterar utan att korrigera) – kanske för att jag vill ta ett kliv åtminstone en månad framåt, kanske för att den egentliga tredje april 2004 är den heliga lördagen då kalendrar lyser rött. Idag är det måndag, den tionde. Jag fryser om fingrarna framför det halvöppna fönstret, försöker skriva med någonting frånstötande grönt, sedan med en knivvässad blyertspenna, slutligen på datorn.

Käre Alexandr Semenovitj,
var inte arg på mig: jag är allvarligt psykiskt sjuk, - på grund av alla otrevligheter om vilka man inte kan skriva i tidningar. Sedan länge, psykiskt sjuk, arbetar jag tjugo timmar om dygnet: skriver mina huvudsakliga böcker och sitter på ett berg korrektur. Under tiden: från alla sidor rasar över mig förslag, önskemål, krav; under tiden: med hjälp av tiotal brev klöser jag mina böcker ur Ryssland; under tiden: jag har ständiga besvär med hjärtat; under tiden: jag är helt ensam och kan inte ens sy fast en knapp; under tiden: med tungan på sidan springer jag över en hel räcka platser bara för att "de inte ska bli sura"; under tiden: doktorn har sagt: "Om Ni inte känner Er fri från Era åtaganden åtminstone för tre månader, kommer Ni att dö: det är inte möjligt att leva i sådan psykisk förstockning". […]
(Ur: A. Belyjs (Boris Bugajevs) brev från Zossen till A. S. Jaschtjenko (Флейшман, Хьюз, Раевская-Хьюз: Русский Берлин 1921-1923, Paris - Moskva, 2003, s. 203f.))

Mitt rum har tre fönster, och ett av dessa är egentligen tre eftersom det är ett burspråk. Från vardera ett av sidofönstren, som täcks av hemmagjorda tidningspappersgardiner, kan man se en respektive gata; från burspråket kan man se fem på en gång. En av dem kan man se så långt som det går att se; andra går bara att se en bit av.
   Man kan se ett apotek, en gatukorsning, en gatlykta. Till höger kan man också se en porrbiograf. Det finns bänkar och just framför fönstret växer en lind, som ännu inte har slagit ut. I en blomlåda på fönsterblecket har jag placerat en tulpan, som är på väg att blomma. Man kan höra duvor någonstans mycket nära.^[16]

Jag dricker kaffe hos min korpulenta moster och hennes två absurt väluppfostrade barn. De niger och jag niar dem. Den yngre springer snabbt iväg. Den äldre (8?) läser upp en dikt för mig som hon fått lära sig i skolan; hon har förvisso lite problem med att skilja på "bear" och "beer" (liksom "hair" och "here", vilket skapar en kanhända omedvetet komisk förvirring bland rimmen) men jag låter bli att påpeka det och berömmer henne. Min moster talar därefter affärer med mig, medan jag och barnet sitter och ler mot varandra. Hon går i min skola. Någonstans befinner hon sig på precis samma ställe som jag. Jag kommer på mig själv med att inte riktigt ha lyssnat på ens hälften av vad mostern har sagt, men hon verkar nöjd (hon var upprörd förut). Förmodligen har vi uppnått något slags överenskommelse som någon av oss förr eller senare kommer att bryta. Jag dricker hennes espresso och funderar på vad flickan tänker, hur hon kommer att erinra sig denna episod, hur jag ter mig i hennes ögon. Från deras balkong kan man se Ostankino-tornet.

Naturligtvis kommer annat i vägen; jag själv, till exempel. Fjärde april gick vi hela vägen, mycket sakta, till räjongens notarius publicus, som arbetar vid fotsulorna till ett höghus bortom Ljublinskoje sjön. Hon var sjuk. Vi gick tillbaka, i en ännu saktare omväg. Asfalten var sprucken, men stadig. Att drunkna i vattenpölarnas barndomsimplikationer är svårare än det ibland verkar: oftast lyckas man undvika dem genom att röra sig på kanterna, men när man väl vill försjunka i dem, slutar det med att man trampar snett och blir blöt om fötterna. Också det förflutna har ett botten, har flutit längs en asfalterad grund; det är, när man tänker efter, mycket grundare än man tror. På kvällen äter jag korv, läser Brodsky och fryser.

Jag försöker bestämma mig för huruvida jag vill stanna här, eller någonstans annanstans, men kan ej. Det klarnar upp över tornet; jag dyker ner under trädgårdsringen med ett tunnelbanetåg och kommer upp igen vid smedsbron; kollar mailen; gör några mindre inköp. Ingen pratar med någon; ingen flyttar på sig. Förflyktigandet tycks ha fastnat någon i halsen. Varje gång jag hamnar på en annan geografisk position, verkar det vara resultatet av att hela resten av världen plötsligen har flyttat på sig, gjort ett tvärt ryck över axeln, och jag, helt stillastående, finner mig därigenom (bokstavligen) stå helt stilla på ett helt annat ställe än där jag stod i stillhet från början. Efter mig kan man se en djup fåra i marken, som rent visuellt förvisso påminner om ett utochinvänt flygplansspår, men som i själva verket är ett resultat av allt det jag plöjt igenom i mina försök att få allt annat att avstanna. Kanske är det jag som är friktionen. Kanske är det jag som är den meningslösa kraften som får allting att fortsätta sin rörelse så länge som ingenting annat kommer i vägen.

Det är blådisigt, blåsigt och varmt. Allt som är fast förflyktigas och rinner nerför trottoarerna: idag, tycks det, åt ett håll -- i morgon, åt annat. Luften är tung, blöt och söt av avgaser. Överallt är gråbeigea vattenpölar och kaffelängdsmönstrade rännilar som man skrivit in i redan för många omgivningar, men som de facto bara förekommer i en av dem: i april, någon gång i slutet av åttiotalet. Folk går i komplicerade, svårfattliga mönster, garn; längs vägkanter, på torra rester av svart snö som ännu ligger över gräsmattorna. "Det är som om jag aldrig åkt", säger jag. "Och det har du inte", svarar N.N.

Torkskåpet har gått sönder. Bussar kör på fel sida om vägen. Enstaka, skrumpna druvblad från förra året fladdrar i nästa års vind. Stockholm har aldrig varit lättare att lämna än i dag.

Medvetna misstag och omedvetna tillrättalägganden. Solen speglas koncentrerat i urtavlans kvart över tre -- det är en aning för sent: klockan är redan halv fyra. Molns ögonfransar är utkastade över vänstra delen av himlen. På väg över parkeringen brukar jag föreställa mig att den grågröna himlen är korsad av hundratals flygplansspår.
   Suspensionen, den stillastående tiden på urinluktande hållplatser, det meningslösa omflyttandet av information och objekt (logik & logistik) -- allt är på väg att hävas. Det är två veckor kvar av mitt arbetsliv: 1/26 del av helvetet, som trunkeras bort genom ett knapptryck på den solbatteridrivna miniräknaren. Lastbilarna kommer att stanna, tågen sluta gå, bussarna skall frysas till is över tomma motorvägsbroar.
   De dagliga åtta timmarna glider iväg som skog runt ett x2000 -- en fjärdedel; resan Sthlm-Nrkpng, som, när avslutad, aldrig har ägt rum. Speglingar speglas i speglar, fönster, rutor, väggar. Jag sjunger när jag går omkring på fabriken, när jag går längs Odengatan. Det är svårt att få grepp om tiden (särskilt om den som gått): gårdagen förträngs i trängseln på pendeltåget, man får svårt att erinra sig hur förra månaden var, det uppstår glapp och luckor, över vilka vardagligheten suddas ut och skingras. Det började när jag själv började skriva i presens för att kompensera min frånvaro och tankemässiga asymmetri. På lördag ställs klockan om ett år bakåt. Glappet mellan två mars (en sekund mellan nollorna på digitaluret) har aldrig existerat.

När jag gick på högstadiet skickade en bekant brev till mig genom att skriva mig som avsändare och sig själv som mottagare, men låta bli att markera försändelsen. På så vis kom den tillbaka till adressaten, med andra ord mig, och han slapp betala för frimärken. Min adresslöshet (ett ord som MS Word 7.0 märkligt nog tycker är helt ok) är pekuliär (inte det). Jag har inga kök, inga stekpannor, ingenting att koka vatten i. Tre dekonstruerade bokhyllor med dekonstruktionslitteratur (plus en hallonröd Against Decontruction) ligger i ett förråd 30 km norr om norrtull.^[23] Ett par väskor med prylar, högtalare, lite kläder och avsigkomna diktsamlingar är kvar på Volzjskij Blvr. Två fåtöljer, ett sidobord och någonting annat (minns ej vad) är gömda i källaren på Östra Prom. L. har fortfarande inte lämnat tillbaka den där tidskriften jag lånade ut. Jag behöver, kanhända, en прописка. Jag må ha startat på noll, men jag har lämnat bort långt mycket mer än jag har lyckats införskaffa.

Allt jag erinrar mig och allt jag inte kommer ihåg. Februaris första kväll visar sig vara ljummen, någon månad i förväg, såhär 2.5 veckor efteråt. Omslaget från ett cigarettpaket blänker i vinden och i gatlykteljuset längs trottoaren. Det doftar parfym (34), nytvättat (28), mat (26), kaffe (12), cigarettrök (6) längs R*gatan. I promenader råder logik analog den i den dilettantiska brottsligheten: man återvänder, alltid, till brottsplatsen, särskilt om vädret är gynnsamt och man inte vill gå hem (dylikt kan dock råda i alla väderförhållanden, och inte bara väder-): en bänk under X-kyrkan där jag, eller sällskapet (jag har glömt) glömde en vante (eller handske); den mörka, hala kullen i Vanadis; någonting annorstädes. Men att slå ihjäl en kärring med yxan är, naturligtvis, långt mer emotivt påfrestande än att hångla i snöyran över någon bro, dricka sprit på en kall bänk eller gå i riktning motsatt hemåt för att slå ihjäl lite tid. Det finns ingen psykotopografi bortom (utanför) mnemotopos: "att återvända" är omöjligt ("att återvända" är dostojevschtjina) - delvis på grund av irreversibilitet (reversiinabilitet), delvis p.g.a. lathet, alltför högt ställda förväntningar och dissymmetri i satsen. Man sitter "på samma ställe där […] för ett år sedan"; går "på samma gata"; man känner ingenting. (Man har, till exempel, använt samma suddgummi i över ett år nu, och det är ingenting med det.) Mytonymen är en urriven blank sida (som man tänkte anteckna något på, men blev upptagen av annat); när den sätts tillbaka i blocket tillför den absolut ingenting (förutom själva detta absoluta ingentinget). Måsar, pendeltåg, blötsnö - ett triangeldrama. Genom det diagonalt rutade staketet högst upp i Vanadislunden ser man en mörk vy över norra V*stan. Det är lite som på zoo.

Alla vägar bär till juli (och dess olika nomenklaturor); särskilt till en viss Julia Volosjina, inflyttad från provinsen till Moskva just denna blöta och blåsiga månad år 1987 (1986?)^[15] lagom till skolstarten (där hon stod och höll i en bukett gladioler, med en (eller två) "bant" i håret). Med sitt halvadliga efternamn och helt igenom plebejiska "govorok", var hon en, som man sedan skulle säga, populär flicka i gymnasium 654.
   Hennes andra, sekundära hypostas bemötte jag sommaren år 2004 med tystnad. Igår, på IB, talar en ovanligt vänlig bibliotekarie om för mig att jag har ett internt-externt meddelande till mig, lagrat i deras datorsystem, daterat 2004-07-02: "svängdörrarna på HB är inget bokinkast". "Bry dig inte om det", lugnar hon mig. Dagen efter sitter, i samma lokal, en flicka med sin guvernant, precis vid Gz-hyllan, och upprepar enträget ett bisarrt påstående: "Detta är inget bibliotek". Gouvernanten försöker lära henne att skilja på кукла (leksak, docka) och кот (katt) (det är svårare än man tror, om dockan är en katt). En annan bibliotekarie återvänder från magasinet med min bok. Första delen av Berberovas Min kursivering (Курсив мой, New York, 1983) -- på svenska, lika bisarrt nog, Med mina understrykningar (en suck och ett sic! från Julia till Ada) -- är borta; den har, enligt bibliotekets register, "inte rört på sig sedan juli 2004", men står ej att finna någonstans. Trots att jag härommånaden gjorde det pninska misstaget att vänta på att få låna en bok som jag redan hade hemma (i månader), är jag tämligen säker på att jag bör anklagas för varken stöld av en avtobiografi, eller för att lämna tillbaka böcker på det där plebejiska sättet. En halvfärdig skiss till Halvöverensstämmelsens poetik!

När jag kommer ut från fabriken^[30] (lastbilen från Atlas Copco Craelius Märsta kör i väg) är allt pastellfärgat: också snön, svagt i rosa. I skogen är allt mörkblått. Min näsa är täppt, vilket gör att jag måste andas med munnen.
   Om kvällarna är Stockholm full av spöken. Det kommer ut ånga ur tegelbyggnaderna vid Karolinska. Trafiken på Norra länken väser oengagerat genom den öppna rutan [som går att öppna i större fönster].^[14][24] Jag måste slå upp ord hela tiden. Mellan andra och tredje gatlyktan på S:t Eriksbron, från V*stan räknat, står min egen kvardröjande fantom, en aning pliktskyldigt, och låtsas kasta ner mynt för att se om de kan skära igenom isen. På Kungsholms Strand erinrar jag, genom ett banalt mnenooptiskt trick, Marina -- en blek trettonåring som jag aldrig mäktade att förälska mig i. När jag, längs olika trappor, återvänder hem, är jag törstig och trött.

Biltullarna sägs ha minskat trafiken på Norra länken. Jag dricker sprit längst bak i bussen och längst fram i pendeltåget, byter några ord med sporadiska montörer på hållplatsen. Oavsett när jag kommer hem, är det alltid mörkt; X2000 rullar sakta upp till depån i Haga; en kvinna i röd paletå cyklar mot Solna. När jag vaknar är det tyst, varmt och fullt av folk; Sundbybergs station dras bakåt. Två män spelar en sång som i Adriano Celentanos framförande spelades på radio i min barndom. Barndomen väntar på nästa station – i vartenda elskåp som någonsin byggts av entreprenörer till Bombardier. De två lyktorna gungar nedanför fönstret. Radio Chanson. Klockan är 20:43.

”Надо писать халтуру” ("must write hack work"; "måste skriva hackjobb"), skrev Sjklovskij 1922 i Berlin (i Zoo). Ett annat år skrev han, också, i engelsk översättning från något universitetskompendium, ett av sina mest citerade stycken: ”Life goes to waste as it is turned into nothingness. Automatization corrodes things, clothing, furniture, one’s wife and one’s fear of war… and so that a sence of life may be restored, that things may be felt, so that stones may be made stony, there exists what we call art”. Min kursivering.

Jag är begravd under tusentals kadaver. En våning ovanför elektronikföretaget ligger en firma som säljer djurskinn och -pälsar. Framåtlunch börjar de förbereda sina utleveranser. Eftersom de två kompanierna delar hiss, kan man genom de vertikala rektanglarna i elevatordörren se pallar med kartonglådor segla förbi en och ut på andra sidan byggnaden (Schenker, DFDS före 12; UPS före 14; DHL kl 15). Man kan höra dem rulla palllyftarna fram och tillbaka över taket (jfr Ferlin). "De skeppar hundra tals [sic!] lådor -- alltid likadana, fyra per pall, 600 kg -- till USA varje vecka", berättar chaffören från Schenker. "Att de ligger däruppe, med ögon och allt." Servitrisen tappar en bricka och två glas krossas. Det är ingen fara; det är inget särskilt. ^[13]

En heltidsanställning förtar inte bara kraft, utan drivdito: möjlighet, abilitet, kapabilitet. Den tömmer en intellektuellt och upptar alla emotionella reserver. Jag får över varken tid eller vilja att fördriva den; drar ut minut efter minut ur arbetsdagen mellan rasterna, dag efter dag ur arbetsveckan mellan helgerna; försöker att somna så tidigt som möjligt och gå upp så sent som det går. Jag äter oerhörda mängder bakverk, kakor, choklad; dricker dålig sprit; lyssnar på radio via internet och på mp3-musik i en mp3-spelare. Det snöar över parkeringen och parken; en spårvagn svänger in på Odengatan; den skäggige biljettgubben på Karlbergs Station röker i sin bur; ett barn leker med ett modellflygplan av trä på pendeltåget genom att hålla det flygande precis vid det gråa fönstret över Tomteboda. Lågprisaviationens gyllene epok, den ryska litteraturens silverera. ^[21]

Arbeit ist Prostitution. Jag rör mig i röda gatlyktors ljus, mellan parkeringsrutemijö och skogsbebyggelsemiljö för 100 SEK per timme. Sv. hora sägs komma av lat. hora – timme. Lyktorna missfärgar asfalten och den torkade snöskorpan. Varje resa (två per dag) är bussbytens maktlöshet: enminutsmarginaler och, vid misslyckande, inga trottoarer att gå längs: skog, fält, motorväg; halvtimme i en busshållplatsbur; därefter försenad ankomst – på flextid. Företaget ligger bakom en stormarknad. Frost, mörker – såväl innan som efter. Första rasten är 9:00; därefter lunch 11:45 (30 min., medhavd matlåda). Enstaka solstrålar letar sig in genom halvt neddragna persienner. I övrigt ser man bara grå himmel och bilar som gör u-svängar; hyllor; ett par datorer. På andra rasten (14:00-14:15) låser jag in mig på toaletten och gråter.
   Arbetskamrat 1 berättar om Arbetskamrat 2 som ska vara tankspridd. Hon lär en gång ha somnat i badkaret och vaknat först på morgonen av att vattnet kallt. Hon vaknade på morgonen av att vattnet var kallt, upprepar han ett par gånger. Av att vattnet var kallt. Ja, det är kul. Jag ljuger ihop en historia om att jag har varit en halvprofessionell schackspelare och måste därefter hitta på en massa om olika turneringar och distriktsmästerskap. Vad var det du pluggade? Humaniora. Ursäkta? Språk och sådant. På KTH?^[12]
   Jag handlar kött med kort datum till halva priset på Coop. Hur mycket tid kan jag sedan köpa tillbaka för det här?
   Efter ett par dagar tar jag mig in till småstadens centrum igen. Det blåser. Birkastans passanter ger som vanligt ett intryck av koordinerade filmstatister – de rör sig på ett onaturligt, förnuftsvidrigt, planerat sätt. Jag anar hur kameran lyfter snett uppåt; en svepande åkning; S:t Eriksplan i gatlykteljuset. När jag går längs V*parken ser jag i snön några gräsänder.

Framåt november flyttade Chodasevitj två timmar bort från Berlin. När Belyj hälsade på honom, brukade han hålla långa apologetiska monologer, som han direkt efter att ha avslutat glömde bort och började om från början. ”En natt berättade han samma historia fem gånger”, skriver Chodasevitj. ”Efter femte gången (var och en på cirka fyrtio minuter), gick jag till mitt rum och svimmade. Medan man försökte återställa mig, höll Belyj på att bryta sig in genom dörren: ’Släpp in mig, jag vill berätta en sak för er…’” Framåt slutet av 1923 flydde Belyj tillbaka till Moskva, efter att ha gjort sig ovän med alla emigrantlitteratörer. Han dog i början av 1934 av solsting. (Ibid.)

Det som gjorde att Belyj började dricka var den förnedrande behandling som han utsattes för av den europeiska antroposofiska rörelsen, menar Chodasevitj. Steiner undvek honom rätt länge, men slutligen möttes de två på någon happening i Berlin, dit Belyj tagit sig efter att ha misslyckats med att få hjälp annorstädes. Na, wie geht's? frågade Steiner. Belyj lär ha förstått implikationen och föraktfullt svarat: Schwierigkeiten mit dem Wohnungsamt! (Vadfan; ingenting är förändrat åttiotre år senare) Nog: han bodde i ett hus nära en kyrkogård i Zossen. Huset hyrde han av en kyrkogårdsvaktmästare. (Det är därmed inte förvånande att han tyckte sig se att alla människor i den berlinska förstaden gick klädda i svart och inte kastade några skuggor). Han missade sina tåg och sov hos Tsvetajeva. Framåt hösten 1922 flyttade han in till staden och excesserna blev konstanta. Han söp sig fram längs Tauentzienstraße och utförde märkliga, fantasmagoriska dansuppvisningar i diverse Dielen. Folk var rädda för honom. Män förbjöd sina fruar och döttrar att umgås med honom. ”Det är inte det att han dansade fult”, skriver Chodasevitj, ”utan det att han dansade på ett skrämmande sätt. […] Dansen i hans utförande förvandlades till ett hemskt pantomim, ibland rentav oanständigt. […] Det var inte bara en berusad mans dans: det var […] en symbolisk förödmjukelse av det bästa inom sig själv, en hädelse, en djävulsk grimas.” (Владислав Ходасевич: Андрей Белый)

Man går upp efter tre timmars sömn. På väg till bussen är allt svart. Luften gör ont i näsborrarna. Över fältet kan man se kalla färger av en förestående gryning; det är alltid samma människor på hållplatsen. Man inser att man faktiskt bor i ett nordligt land – i den här färgskalan. Tre dygn försvinner i kalla pendeltåg och korsandet av diverse öar. Framför går en kvinna med en hjärtformad reflexbricka fäst i ett snöre på jackan. Går hon hem längs mörka motorvägar, eller vad? Nagelbanden blöder. Man halkar mellan av kylan klibbiga räcken, på mörkorange asfalt. På lördag snöar det över broarna.

Häromveckan (igår) satt jag i regnet i Nabokovskvären (gratistidning på grön bänk). Man hade lagt ut kumatetralyl under de tre träden; inga råttor syntes till. Tidvis passerade en och annan personbil eller buss. När fordonet svängde in på Birkagatan föll strålkastarnas ljus över fasaderna på andra sidan. En stor, rörlig skugga av en kastanj och en lyktstolpe projicerades på husväggen.

Omtagning. Novemberdoften av oktobermandariner; Lebkuchenherzen på Lidl; nattbilder där bara några utsmetade ljus syns; berättelser om att kasta smörgås i Moskvafloden någonstans vid Marjino (som, liksom St Petersburg, byggdes på ett träsk). På varandra staplade födelsedagar (människor som jag känner, människor som jag känt, människor som jag inte längre känner för). Nej, det är inte alls som förra året. I slutet av oktober sitter jag på V och suddar ut nittio procent av alla inbokade novemberaktiviteter i min kalender från Douglas (”macht das Leben schöner”). Jag måste ”ta mig i händerna”.

Det är anmärkningsvärt att den moderna läkarvetenskapen inte har kommit längre än att man måste få en svart, fingertjock slang nerkörd i strupen och vidare in i magsäcken och tolvfingertarmen för att kolla hur det är med gastriten.^[11] Throatjob i.e. Några milligram stelosid i högra armen. Några milligram xylocain i oral slemhinna. Några minuters tortyr i ett nedsläckt rum. Sedan är det över. Man har lite ont i halsen, men det spelar inte längre någon roll. Hela vägen från Jakobsbergs sjukhus är man drogad och lycklig. Man tänker sig sol (faktiskt) och Viktoriapark (nästan). På den upphöjda platån utanför Kungsängens station, där ett tiotal röda bussar skyltade ”Ej i trafik” passerar, ser man skogen i tre håll av fyra och inser – i det att man lyssnar på Magnetic Fields och ler åt alkisen som just spillt sin öl över bänken bredvid – att man faktiskt är jävligt hungrig.

När jag gick förbi V*parken igår, såg jag en kattunge. Den sprang ut på trottoaren och stod i vägen någon sekund, men det blåste starkt och katten liksom drevs åt sidan, var på väg att ramla, varför den sprang in i buskarna igen och tittade ut på mig därifrån. Jag saktade ner, men stannade inte. Gogol (1809--1852) ska ha berättat för Pusjkin (1799--1837) att det roligaste an någonsin hade sett var ”en katt som tog sig fram i krampaktiga hopp längs det glödheta taket på ett brinnande hus” (V. Nabokov: Nikolaj Gogol).^[10] Djur är för det mesta ganska dumma och ynkliga.^[19] De appellerar till ens allra mest fadda, vulgära känsla: ömkan. Förmodligen finns det ett samband i det att de allra mest djurkära människor som kommit i ens väg också visat sig vara de mest tanklösa och oförmögna till empati. I den nymålade trappan ner till Atlas samma kväll låg ett blåmeskadaver på avsatsen; det såg rätt sjabbigt ut, förmodligen hade någon katt lekt med fågeln innan den slängdes iväg. Och tjugoandra oktober, när jag gick av bussen, hade de lettiska gästarbetarna monterat ner nästan alla växthusen. Över det överblivna fältet flög en ensam trana och skrek gnälligt.

Under förmiddagen, i Danderyds sjukhus, kom jag på hur löjligt det var att gå omkring där med en svart väska som det stod ”European Society of Cardiology” på, i rött. Sjuksköterskorna höll upp dörrar för mig, och jag kände en extra dimension av solidaritet när jag gick förbi elektrofysiologiska avdelningen – men allt det förmodligen inte därför. (I helgen såg jag, vid ingången till Bro station, en kvinna bära en kasse som det stod ”Billa” på (Billa är mataffären på andra sidan Volgogradskij)). Dagens dag gick åt meningslösheter. Sedan såg jag, vid ingången till Karlbergs station, en man bära en tygkasse från Plus (”hier sind die kleinen preise drin”).

Det här jobbet jag har är slöseri med tid. Jag kunde ha ägnat tid åt viktigare saker än att försörja mig. Som det är nu lever jag som jag pluggar -- på distans, några timmar per kväll.^[09]

Varför får jag en känsla av att det inte har regnat på över en månad? Om jag hade varit ett implicit subjekt, hade det regnat nu. (Och detta blev det, efter flera veckors elaborering?) ^[08]

"I often think there should exist a special typographical sign for a smile – some sort of concave mark, a supine round bracket" sade V. Nabokov i en intervju 1973 (finns i Strong Opinions). Skulle Vladimir Vladimirovitj ha tagit tillbaka det här idag? Själv har jag nu länge funderat på hur man kunde ordna fram ett antisemikolon (kommapunkt istället för punktkomma). Sedan skulle man ju kunna tänka sig också fråge- och utropstecken med komman istället för punkter.

"N bläddrade i kalendern med kalla händer, och drack cappuccino ur en kopp från Kina".

Jag jobbar i hamnen. När jag slutar är det redan mörkt och man ser månen; jag går längs en stor parkering: svart vatten och färjornas ljus på ena sidan, långtradare och stålstängsel på andra. Jag går ut till en öde bilväg och går ett tag längs vägrenen tills jag kommer först till en stor terminal och därefter till en bro över åtta järnvägsspår. Bron är smal, lång, med grå plåtkanter. Den mynnar ut i en skvär med almar och lönn. Sedan måste jag korsa en bilväg till (skylt: ”Olycksdrabbat övergångsställe”) och småspringa hundra meter fram till ettan, som just svänger in till hållplatsen. Busstur i mörkret. Jag byter till fyran eller sjuttiotvåan och åker till Odenplan. Vid Odenplan går jag av. Därefter promenerar jag, mycket sakta, längs Odengatan. Det är vindstilla, disigt, mörkt. Jag dricker en kopp kaffe med grädde i på R. Efter det går jag ännu saktare vidare, längs Vasaparken. Trots kvällsmörkret kan man se skuggor av träden på asfalten; det beror på gatlyktorna. Jag tar omvägar.
   När jag är på väg hem från mitt jobb i hamnen, mår jag bra. Jag tycker att det är väldigt bra att jag är på väg hem. Flygplan flyger över Kungsholmen. Jag känner mig trött och lycklig.

Inrim för nybörjare: Parken är mörk. Marken är full av kastanjer.

Jag har i fem år gett blanka fan i staten. Nu inser jag att också staten ger blanka fan i mig. Jag är både lättad och lite besviken över en sådan helhjärtad ömsesidighet. Man lever, i Sverige, i en föreställning om att vad som än händer, kommer metaforen om något slags skyddsnät som fångar en ändå att visa sig gälla: man kan dra på sig studieskulder, man kan ägna ett halvår åt att skriva en enda essä som inte blir färdig, man kan kanske också begå mindre allvarliga brott – men allt glöms bort och förlåts i byråkratins städade korridorer (städade förvisso av en civilingenjör med konstigt efternamn, och det får bli det enda politiska ställningstagandet nu och framgent), där en aningen korpulent kvinna som pratar mysig finlandssvenska bjuder in en med ett leende, förhör sig om hur man mår och stämplar ens a-kassakort med blå bläck som överlevt både it- och fastighetskrisen. Det är svårt att säga varifrån exakt denna romantiska föreställning om Sveriges överlägsenhet kommer; det är också lite jobbigt att inse att man själv någonstans ändå har delat den; att denna politiska smörja ändå sipprar in i medvetandet, hur mycket man än låter bli att läsa dagstidningarna; att man till och med vill uttala sig om den av någon anledning. Vare sådan insikt är ett stavfel.
  I några få ögonblick i mitt liv har jag kommit i plötslig kontakt med en social verklighet som tycks vara vardag för ett väldigt stort antal människor. Känslan kan liknas den som man erfar när man skär sig vid rakning.

Ljumna, violetta kvällar vid Vasaparken (idag) erinrar alltid om Berlin. Kalla, blå kvällar i Birkastan (häromdagen) erinrar alltid om Norrköping. Varma, indigofärgade kvällar över S:t Eriksbron (någon vecka sedan) erinrar alltid om Moskva. Problemet med Stockholm är att den alltid kommer i andra hand. (På det grå pendeltåget ut ur staden satt jag mittemot en man i en brun manchesterkavaj och glasögon med runda bågar. Mannen hade korsat armar över bröstet och blängde på passagerarna med förakt och smärta i sin blick. Bredvid sätet stod en svart resväska, med ett flygplatsklistermärke på handtaget. Jag antog att han just hade återvänt till stan efter en längre vistelse utomlands.) Ett decennium här, och inga sentiment. Mer om färgernas symbolvärde senare.

Jag tog på mig min mörkblå kavaj för första gången i år. "Det var länge sedan", anmärkte den tyska kvinnan på V. ”Du har inte tagit ut stolarna idag, ser jag”, sade en besökare. Gubben var tyst en kort stund och svarade sedan med en avfärdande gest: ”det är höst”.

Med jämna mellanrum invaderas V av en våg gymnasister och nyblivna studenter. Grupperna mångfaldigas exponentiellt med hjälp av mobiltelefoner: ”kom hit, vi pluggar här”. De talar högt och vet inte hur man gör med toaletten. Om massanstormningen beror på någon tidning, rykte eller bara terminsstart är svårt att säga; den brukar dock mattas av efter några dagar för att ebba ut efter en vecka. Till dess måste man vänta ut dem, promenera bort dem. Man undviker dessa talande, självgående dockor i varje korsning, bakom varje husgavel, men deras uppskruvade irrande (en rudimentär fjädermekanism och en liten aluminiumnyckel på ryggen) leder dem oundvikligen till de mest undangömda vrår, där de slår huvudet i väggen ett par gånger innan slumpen eller någons hand får dem att blint fortsätta i annan riktning. Det gör åter ont att andas. Man fryser om händerna.

Svenska arbetsförmedlingens lokalavdelningar är numera obemannade. Man möts av en stor skylt i mitten av ett litet rum som talar om för en att lokalavdelningarna numera är obemannande. Man hänvisas till arbetsterminaler (fyra stycken) där man får skriva in sina data. Man får välja maximalt fyra yrken som man är intresserad av: jag valde "blomsterodlare". När man är klar får man tala i en telefonlur som hänger i väggen; en kvinnoröst säger: "gå in i sammanträdesrummet". Man går in i sammanträdesrummet. I sammanträdesrummet står ännu en dator (skärmen släckt) med ett par hörlurar; efter någon minut hörs ett elektroniskt ljud och skärmen tänds. Man får prata med en kvinna via ett webcam. Man hör sin egen röst i hörlurarna. Man ser en liten bild av sig själv i det övre vänstra hörnet av skärmen: de otydliga pixlarna raderar ut de små skavanker man så omsorgsfullt förberett för att ge ett slarvigt intryck: sömnprickarna, tvådagarsskäggväxt, en fläck på den svarta, flera storlekar för stora t-shirten (utanför bild). Istället ser man en ung, prydligt klädd och välkammad man. Kvinnan, som sitter i någon obestämbar callcenter någonstans långt därifrån, säger: "du nu är inskriven som arbetssökande". Om tre veckor får man gå på gruppmöte och kanske träffa en riktig människa. På bussen därifrån ser man gymnasistskor som spelar fotboll, hasselbuskar som växer mycket nära bilvägen, villor.

Efter att ha handlat frukt på Willys (gröna druvor fem kronor per kilogram) satt jag i väntan på buss linje 555 och lyssnade på Billy’s Band. På bänken bredvid satt en gammal gråhårig man iklädd helbeigea kläder och en sliten vit keps. Jag frågade mig vad han kunde ha haft för intryck av mig som sin bänkgranne, vilket fick mig tvärt att erfara livets allra mest essentiella nonsens. Om ett antal år skulle jag förmodligen sitta iklädd helbruna kläder vid ingången till något köpcentrum och vänta på bussen efter att med stort nöje ha inhandlat grönsaker till extrapris. Men det var inte riktigt det; inte heller den meningslösa vägen dit och definitivt inte det hypotetiska framåtspolandet som gör år och minuter synonyma. Det blåste varmt, nästan subtropiskt utanför; det var mulet och fuktigt; man omgavs av blandskog, parkering och motorväg. Det finns något av denna nonsens i mig, i alla: i kavajfodret, i den borttappade pennklämman, i de här blekgula tokbuskarna man planterar överallt.

Drömde häromnatten att det svenska språket var ett trägolv målat i en blekrosa färg; påminde en aning om vardagsrumsdito på V*. Det brakade ihop under mina fötter och jag föll ner till en källare med betongväggar – av odefinierad lingvistisk härkomst. Därefter drömde jag att en kvinna kastade en förbannelse över mig.

När jag kom till lägenheten igår morse (det hade hunnit ljusna under nattbussfärden) och plockade fram nycklarna för att öppna ytterdörren, såg jag att just huvudnyckeln inte fanns i nyckelknippan. Aporiet gjorde mig helt tanklös ett tag. Incidenten verkade lika oförklarlig som en dröm ur vilken man väcks av en dörrklockas signal, vars ännu inte inträffade ljud i drömmen redan har förklarats av en komplicerad kedja av händelser som alla teleologiskt är oundvikligen förbundna med den dörrklocka vars signal man ännu inte har någon som helst möjlighet att förutse. Alla andra nycklar var där: polis-, brevlåde-, soprumsdito. Det hela verkade så pass förnuftsvidrigt att jag till och med försökte öppna dörren med dem som jag hade med mig, i tron om att det måste vara något fel på mina tillfälliga tolkningar av deras respektive konstitutioner. Det gick naturligtvis inte. Jag stod och stirrade än på nycklarna, än på dörren. Därefter – i en hastigt baklängeskonstruerad kausal kedja – insåg jag att jag under kvällen hade sett en nyckel på en fåtölj någonstans, och att nyckeln måste ha varit min, oavsett det faktum att jag varken har suttit i några fåtöljer eller tappat några nycklar i dem. Händelsen antog plötsligt enormt betydelsefulla proportioner. Nyckeln verkade rentav större än själva fåtöljen, och allt runt omkring hade bleknat. Jag hade tappat den. Jag måste ringa på.

Ännu en dag och utan särskild ansträngning. Försöket att konstruera en modellboulevard för M gav mediokra resultat: i själva verket växer alla slags träd alltid överalt; till och med björkar. Ingen mer poesi. Jag behöver flegmatisk, ihållande prosa, av vilken halsen blir torr och man själv sömnig – men man somnar inte, ungefär som efter dåliga sömnpiller. Bara migrän. Av livet får man istället angina eller bronkit. Det gäller att ha fönstret stängt när man lägger sig. Det är som när en apa försöker mata en kattunge med banan utan att fatta varför kattungen inte är intresserad. Det är som den bleka, klibbiga huden under ett nyligen bortdraget plåster. Det är som när man kommit på en liknelse, men kan därefter inte komma på vad det var man liknade den vid.

Stockholmsk brist på intryck. Det har regnat, intermittent vad jag förmodar, hela natten: jag vaknade minst tre gånger av oljudet, men lyckades somna om alla tre. Pressen talar om svampexplosion i år. Om det inte vore för regnet som pretext, hade jag antagligen disputerat med mig själv om min lathet och motvilja gentemot skogsmiljö.^[06] Det är som med demonstrationer. Dessutom har båda cyklarna fått punktering samma dag (igår), dock ej samtidigt, och dagen därpå fullbordades tretalet genom en punktering till. I DN avslutar Elensky sin artikel om beatanhanget (ett gäng försupna slynglar som sägs ha haft någonting med litteratur att göra) med raden ”[b]eatpoeterna har fortfarande […] den tändande gnistan (sic!) för det rätta virket (sic!!).” Man undrar hur han kan nedlåta sig till något sådant. Det är inte värt ett ruttet lingon!

S är tyst, blåsig och en aning kuslig. Mitt i rusningstid är pendeltågen nästan tomma. På Stan är full av engelska. Turisterna gillar gamla stan. När man går på en gata, väntar man bara på att en ren ska springa fram från närmaste hörn och döda en. Jag har installerat ett slags trådlös väderstation, som visar temperaturen och förutspår huruvida det blir regn eller ej. När jag vaknade imorse, visade den 42,7 grader. Jag gick ut på verandan för att kontrollera utomhusdelen. Det var kallt, det blåste från nordost. Sensorn hade överhettats.

Augusti i Moskva är mulen och dov. Igår bråkade ett par på en bänk på V. Duvorna går bland ens fötter och ignorerar en tills man nästan trampar på dem. Runt halv två igår natt sköt någon fyrverkeri över prospektet, just mellan de två tornen. Allt tar slut ungefär varannan månad, men, komiskt nog, följer ingenting därpå. Jag lever som vanligt några dagar i förväg.

Huset med postkontoret på åttonde gatan har utrymts för rivning. Det är ett av de få förkrigshusen som ännu finns kvar i räjongen; de riktigt gamla citrongula och salladsgröna två- och trevåningshusen med vita stuckaturutsmyckningar, ungefär sådana som ännu står i Kitaj Gorod och successivt köps upp av diverse firmor, började man riva redan i början av nittiotalet (på deras platser har man nu byggt höga punkthus). Jag brukade passera dem på väg till mormor från skolan, och det var rätt kul att titta på rivningsarbeten. Märkligt nog står ett av husen kvar ännu, tomt och förfallet på en gård mellan de nybyggda höghusen, som om man glömt bort att riva det (mycket möjligt). Därefter gick man över till kvarteren längs tionde gatan, där det fanns ett slags ölstuga utanför vilken alkisar alltid hängde. Nu har man där byggt några hus i fult tidigt nittiotalsrött tegel, dock har man behållit kvartersstrukturen med innergårdar. Däremot kan man fortfarande titta på den gamla och fullständigt orörda (dvs aldrig renoverade) moskovitiska stadsbebyggelsen på andra sidan prospektet, i ett stadsdelsområde som heter Grajvoronovo. En skolbekant till mig bodde där, jag gick i dagis i en av de mer nybyggda delar och där fanns också en biograf — dessa är mina enda historiska kopplingar till kvarteren. Längs Saratovskaja, 1:a Saratovskij och 2:a Saratovskij gränd står berlinskt smutsbruna hus med stora öppningar inne i byggnadskropparna, genom vilka man kommer in till de spatiösa innergårdarna. Ingångar till trapphusen är alltid inifrån gårdarna, som alla är förbundna med varandra genom valvöppningarna. Därför kan man gå igenom flera kvarter utan att komma ut på någon gata. Husen är förmodligen byggda på tjugo- eller trettiotalet, på vissa fasader kan man studera tidiga kommunistiska attribut. Somliga är bara tre våningar höga, medan de flesta är fyra eller fem. Märkligt nog är här också fullt av graffiti och gatukonst, särskilt i de här valvgångarna, vilket ännu inte är särskilt vanligt i Moskva och får en, tillsammans med husens konstitution och färg, att tänka på ett slags uttänjd och lite defragmenterad Prenzlauer Berg. Området ger ett ganska stillastående intryck, som om 1993 aldrig hänt här; apoteket och charkuteriet har till och med kvar gamla sovjetiska skyltar; folk hänger på bänkar längs 1:a och dricker öl ur mörka halvlitersglasflaskor. Förmodligen kommer detta inte att pågå länge till. Postkontoret på åttonde var öppet bara för en månad sedan, men nu är byggnaden avspärrad, alla fönsterrutor är glaslösa och svarta; en skylt talar om att år 2006 kommer ett nytt femtonvåningshus att stå färdigt. Gatan har tillhört mina favoriter ända sedan den första numerologiska insikten fick mig att fatta tycke för den siffran på grund av att jag var åtta år, bodde i lägenhet nummer åtta och inte undgick att notera att talnamnets begynnelsebokstav (B) påminde i sin form om själva siffran. Det fanns något violett över den, på den tiden också min favoritfärg. Från posten 109129 skickade jag kärleksbrev till Julia. I huset bredvid jobbade min mormor. Över gatan fanns ett bageri som sålde tårtor. Gatan är smal och lång, den skär genom räjongen på tvären; här har det aldrig gått någon kollektivtrafik och bara några enstaka bilar passerar. Nu kommer antagligen dess tillbakalutade atmosfär, karaktäristisk för hela stadsdelen där allting rör sig väldigt sakta och där asfalten på trottoarer överallt är mönstrad i solskuggor från trädkronor, så småningom att försvinna. Men å andra sidan: Moskva har aldrig varit särskilt sentimental. Det måste man respektera.

I veckans ryska Newsweek (26/2005, s. 54ff) kan man läsa om några forskare inom organisationen New Harvest, som har tagit fram en metod för att framställa konstgjort kött: det odlas fram i s.k. bioreaktorer där man under verkan av katalysatorer polymeriserar kitin och embryon av muskelvävnadsceller. Vilket kött som helst kan nu framställas med hastigheten ett kilogram per dag (man hoppas inom tio år mångdubbla hastigheten och minska kostnaden för att produktionen skall bli marknadskraftig). Den som vill kan smaka på en blandning av till exempel 20 procent nötkött, 60 procent fläsk och resten kyckling. Man kan tänka sig alla möjliga slags kombinationer. Man kan också med hjälp av kitin smaksätta köttet: svampkycklingkött, pepparfläskkött, lingonkaninlaxkött etc samt gravera in olika mönster på köttets yta, exempelvis företagets logotyp. En fråga jag direkt ställer mig är hur de som inte äter kött av zooetiska principer skall förhålla sig till denna artecarnefakt. Och kommer man därmed också att kunna odla fram människokött, som trots allt sägs vara det godaste?

Jag har länge varit medveten om att verkligheten böjer sig efter mig ungefär som en välmanövrerad bil på hög hastighet skrivs in i en kurva (reklamfilm filmad från en helikopter, kameran lite vinklad åt sidan, ungefär som en glad tax med huvudet på sned), eller som varmvatten flytande i ett ledningsrör. Idag, till exempel, blev jag på väg hem från Bibliotek № 42 åter knuffad i ryggen av den otåliga omvärlden: längs Volzjskij (jag tar vanligtvis en omväg via Junych Lenintsev för att NG är där 50 kopek billigare (växel som jag sedan slänger i en Silja Line-askkopp på köksfönsterbrädan, eftersom dess värde omvandlat till ören är de facto 0)) hade man ställt ut tämligen eleganta parkbänkar (sådana man ser i sovjetiska femtiotalsfilmer), vars frekvens ökade ju närmare 26 jag kom, för att alldeles inpå Sjolochov explodera i en på varandra klättrande parkbänksorgie. Nu står de: först lite avvaktande, som om de vill ge sken av att vara ointresserade, och därefter allt närmare varandra, innan de börjar sällskapa och utreda sina tvister högljutt nedanför statyn. Nå, personalisation är ett tämligen banalt grepp (konsten som grepp ger greppet som konst), överanvänt redan av Sirin. Jag är mer för depersonalisering (åtminstone av huvudpersoner). Boulevardens lyckliga invånare spreds ut över bänkarna strax efter att regnets kvarlämningar antogs ha torkat. En gubbe i keps (förmodligen en f.d. lastbilschaufför som var med och byggde någon järnväg) satt och läste i MK. Ett par kretsade kring varandra som ett par fjärilar. Någon tant rastade en tax. Min enda pretention (i ordets mindre vanliga betydelse) är retrospektiv. Och inga horor heller!

”Naturen — ett överflöd” («Природа — избыток»), skrev M. Tsvetajeva, utan att, kanhända, ha i åtanken blomman i sitt eget efternamn eller havssältan i förnamnet, utan vilka hennes namnlöshet hade varit pekuliär.^[01] Bortsett från naturens fällningar i former av fyra sammanflätande citronfjärilar över gräsmattan, nyplanterade robinior på gathörnet, några hemlösa hundar, sömnlöshet orsakad av melatoninbrist, den abundanta brandliljebuketten som en tant säljer utanför metrouppgången (häromdagen återöppnad efter remont) och, naturligtvis, det i början av juli upphörda poppelpollenet, hade hon en poäng. Annorstädes, utomstads, är allting negligeabelt. Det har regnat; allt är blåsvart, men poppellöven är salladsgröna. Bilarna fräser i en vass triangel. Nyss var den bästa korsningen i världen, Volzjskij/Volgogradskij, med på tv — som vanligt på grund av Sjolochov: hundraårsjubileum i år. Jag lyckades urskilja en bit av mitt hus, även om det mesta var gömt bakom träden och de dansande kosackerna. Allt efterregnsdoftar och speglar det brandgula gatlykteljuset. Man vill luta sig ut från balkongen, andas djupt (som man kan göra nu när de sista tobaksresterna är borta ur ens lungor) och sjunga; dock ej folklore.

I lokaltidningen finns en annons som lyder ”Allt. Alltid. Överallt.” och under det finns ett telefonnummer. Man blir rätt sugen på att ringa. Alldeles nyss åkte en taxi förbi under fönstret; på taket var en triangulär skylt fäst och på den stod: ”Moscow 2012. Imagine it now.” På marknaden sitter en stor tjock kvinna från Georgien vid ett av stånden. Framför henne på bordet finns ett fyrtiotal små påsar med kryddor i alla möjliga färger. ”Jag göra dig en sådan blandning att du aldrig glömmer mig”, sade hon. Det är mycket möjligt att hennes löfte slår in; kryddpulvret som hon blandade till är nog det godaste jag någonsin smakat. Jag blir mer och mer sugen på att flytta till någon huvudstad i mindre oroliga delar av Kaukasus, och idag har jag fått reda på att vi tydligen har avlägsen släkt bosatt i Baku: någon av dessa tråkigt självuppoffrande ryska kvinnor som blev omåttligt förälskad, lämnade Moskva och lever nu i grov fattigdom. Bortsett från det, är allt väldigt vackert där, konjaken god och frukterna alltid färska. Det sägs att man kan leva gott på tio dollar i månaden. Tänk att sitta under Ararats fötter, dricka ayran iklädd en såndär mössa och lyssna på Belle. Min dröm är ett fotografi man ser på yoghurtförpackningen. Ett sista jobb – och nimm mich mit! ^[08]

Det hände att Belyj, som 1922 bodde i Zossen utanför Berlin, missade sitt tåg och blev tvungen att sova över hos Tsvetajeva, som bodde på Trautenaustraße 9 (två år senare adress för Nabokov, som just lämnats ensam i staden efter faderns död och moderns flytt till Prag; för övrigt samma hus vars balkonger han skulle komma att jämföra med skrivbordslådor som någon glömt att skjuta in). En gång bestämde sig Alja (Tsvetajevas dotter) och en annan pojke för att busa med Belyj: de fyllde ett flertal gummidjur med vatten och lade dessa i hans säng. Han vaknade morgonen därpå och var triumferande. ”Jag såg dem, jag såg dem. Jag hittade dem medan jag lade mig, och slängde bort dem - fulla med vatten. Jag lade mig aldrig på dem. Jag rörde bara vid något tjockt och kallt… något slags mage. ” Därefter viskande: ”Det var grisens mage”. Pojken sade sig känna igen sin gris. ”Jasså… Er gris”, sade Belyj. ”Och Ni… älskar den? Ni… leker med den? Ni kan ta den i händerna: kall, slak, darrande, hemsk, uppblåst? Kallar Ni detta för att leka? Vad gör Ni med den, när Ni leker med den?” Pojken är tyst och sväljer. Belyj tittar i golvet. ”Jag… ogillar grisar. Jag fruktar grisar.”

Efter flera dagars beslutsångest, gick jag igår till tandläkarkliniken vid korsningen åttonde / Malysjeva och gjorde mitt livs första rotfyllning. Allt var mycket förtroendeingivande. Blev först niad och tilltalad med patronym för att under själva behandlingen bli omhändertagen som ett litet barn. Man fick ha på sig märkliga skyddsglasögon, vilket gjorde att man såg allt genom en mörkröd dimma och blev totalt detacherad från verkligheten. Förutom ett par gånger då ingreppen orsakade smärta, var det som att vara en betraktare till en operation utförd på någon annan. Hade jag inte sovit tolv timmar alldeles innan, hade jag antagligen somnat under operationen. Istället för vanlig borr, som jag är van vid, använde man något slags ultraljudapparatur, som lät men inte kändes alls. Efteråt: åter Maxim Vladimirovitj hit och dit. Efter den stressade svenska allmänvården, där man måste vänta i en timme för en tid på femton minuter under vilken man knappt hinner åtgärda eller ens utreda felet, var det ganska tilltalande att läkarens uppmärksamhet var odelad (under ett besök i Sverige råkade jag ut för en tandläkare som diskuterade semesterplaner med sköterskan mitt under behandlingen). I och för sig var tiden just det Anna Borisovna verkade ha i överflöde. In summa räknar jag med att jag betalar någonstans mellan tre och fyra gånger mindre än för motsvarande operation i Sverige. På söndag skall jag låta behandla de värsta kariesangreppen och därefter skall man installera en plomb med en stift i den lagade tanden. De har positerat en mapp med mina uppgifter och skrivit på ett kontrakt som garanterar kostnadsfri behandling av tanden vid eventuella komplikationer inom ett år. Mina patologier finns nu utspridda över ett antal olika sjukhus och kliniker i tre olika länder - om man inte räknar med sådana stater som inte ens längre finns.

47 km från MKAD. Allt utomhus är väldigt pastoralt och skrivs väl in i den allmänna föreställningen om den ryska landsbygden, även om Podmoskovje naturligtvis utmärker sig genom, exempelvis, mobilmasten vars två blinkande lampor man kan urskilja borta vid skogslinjen genom öppningarna i trädgårdens lövmassa. Flygplan flyger, peonerna doftar. Allt inomhus är fyllt av remanenser från ett halvt påhittat förflutet -- den uppmärksamme känner genast igen gökuret med kottarna; den röda plasthunden, urblekt; min, förmodligen, oktoberstjärna (som jag plockar med mig); radioapparaten från Sverige med knappar för p1, p2, p3 (ej p4) -- när jag vänder på den, ser jag att modellen heter PRELUDE och att det på undersidan står inristat: Upplands Bro Kommun. Mina gångar förgrenar sig åter. Эхо Москвы överröstas varje gång kylen slås på. Sirenfärgad himmel, honungsmelonstora och trötta peoner och en mycket vacker, silverskimrande variant av pil eller vide borta vid staketet (där skall, enl. uppgift, växa upp en Kärlekens Alle). Jag dricker te med citronskiva i, läser Истинная жизнь писателя Сирина och tänker på alla mina vackra begynnelsebokstäver som jag kan skriva löjligt mycket till och om. Allt, alltid, överallt är just inatt multnat, vissnat och sött av förfall; lika vackert som lövkronor och takåsar ännu ej placerade på ett vykort, lika trängt och koncentrerat som en hoprullad affisch instoppad i ett fodral av kartong.

Min mormor med det vackra namnet Nelly är tillbaka från datjan, med jordgubbar, smultron samt tvorog och smetana gjorda på riktig komjölk. Jag frågade henne varför man tagit bort alla bänkar på V* - Prostituerade. Jaha. Några kids åker skateboard runt Sjolochov. "Och han", pekade hon, "har inte ens skrivit Тихий Дон". Det var en annan, som blev undanröjd. Några dagar senare kommer jag att läsa om det i Книжное Обозрение. Hårddisken på min laptop har lagt av, efter bara ett år. Det blev inte bättre av att jag öppnade den [och] började peta lite här och där. Nu snurrar den inte ens. All min illegala indiemusik och hundratalas höghusfotografier är förmodligen borta. I morgon ska jag, om jag hinner, leta upp en reparateur. Därefter åker jag ut på landet, där jag ska grilla sjasjlyk, titta till en björk som jag sägs ha planterat (inga minnen) och eventuellt utföra kroppsarbeten. Tre personer av vilka jag ej hört på länge har kontaktat mig denna månad. Men denna månad är nästan slut. Jag har levt ett antal olika diskreta liv, som post factum bara fortsätter att förgrena sig, men ingen av dem har lett hit. Jag tror att jag ska tälja mig en bastant kil och skaffa en rejäl personlighetsklyvning.

Var igår på Taganskaja och besökte en affär kallad «Русское Зарубежье» (н. Радищевская, 2) - namnet syftar på den sammanfattande termen för rysk emigrantlitteratur - något som nu, i viss slampig mening, också berör mig med en av sina många pedipalper.^[02] På tidningshyllan fanns Русская Мысль och ett tjugotal utgåvor av Новый Журнал (The New Review, den officiella arvtagaren till Современные Записки, utgiven i New York sedan 1940-talet). En hel bokhylla ägnad åt ryska Paris bort fanns lite om Berlin på tjugotalet, men nabokovistiken var lite av en besvikelse: de flesta titlarna var förvisso billigare än på andra ställen, men inga rariteter var att finna. Blaue Abende in Berlin i en av de vackraste utgåvor som någonsin designats, men redan utläst. Bеda Boyds, samt några avhandlingar och monografier. Sjachovskajas В поисках Набокова (Paris, 1979) fanns ej; däremot hade man ett bra pris på Sjklovskijs Zoo, eller brev icke om kärlek (i ny utgеva naturligtvis). Blev tvungen. Vinter 1923 var mild; nästan ingen snö föll över Berlin. Taganka har alltid varit något av ett inferno; igår var första gеngen jag rent intuitivt gick rätt. Från en enorm torgliknande rondell, med en liten halvdöd skvär i origon, strålar sju gator ut - de flesta tre- eller fyrfiliga, kantade av å ena sidan provinsiella, nästan lantliga tvåvånigshus frеn förrförra seklet med diverse nöjesinrдttningar på bottenplanen, och å andra sidan av tjugo-trettiovеningshus i brungult tegel, framdukade av anmärkningsvärt välmående blomsterplanteringar nedaför. Rondellen övergår vidare i en annan och bildar därigenom en ifylld еtta. Sammanlagt möts här tolv olika gator, allt inlindat i ett konstant oljud, trafikljus, bilar och trådbussar som kommer från fem olika hеll på en gång samt försäljare som vill sälja en körsbär för nittio rubel per kg. Over bron till Zamoskvoretjie kan man se en av Stalinskraporna liksom koncentrera hela horisonten kring sig, som om luften vore gjord av vitpolerad sten och glasrutor. Jag promenerade ner till Krestianskaja Zastava och tog metron (nybyggd linje som inte fanns på den tiden dе jag brukade åka till grannstationen Proletarskaja för att köpa filmplanscher och serietidningar) till en av de mer hårdföra rajonerna, där jag stod och tittade på myrstackar av höghus utan att riktigt bestämma mig för vilket håll jag skulle åt (och vad jag hade där att göra överhuvudtaget). Det var en trygghet att komma till Volzjskaja, en nybyggd, mörk station på gränsen mellan T och allt annat. Boulevarden hem. Nu har jag lagt på telefonluren, en nattfjäril fladdrar kring kökets vägglampa, radion spelar chansons och ögonblicket då jag lutar mig ut genom det öppna fönstret åker två personer på en vespa förbi nerför gatan och försvinner utanför synfältet. Poppelkronorna är helt orörliga, allt är tonat i mörkblått och bildar sammantaget ett slags akrostikon av dofter och färger, som jag utan svårigheter bemästrar. Jag har aldrig varit klarare i huvudet, och min M har aldrig varit mer förtjusande.

"Det vore intressant att få reda på", skrev НГ häromdagen, "huruvida trädet som föll över kraftledningen och orsakade strömavbrott i södra Moskva igår, var en björk eller en poppel." Myndigheterna hade utfärdat en stormvarning; det regnade och blåste oavbrutet i två dygn och nu ser man poppel- och lindgrenar ligga här och där längs vägkanterna. I dag är allt tillbaka. Till och med suddgummit är återfunnet.

Kommande veckan sänder radiokanalen Kultura en serie föreläsningar under namnet "Den engelska litteraturens mästerverk" ("Шедевры английской литературы"). Jag sitter i köket, steker zucchini (Cucurbita pepo) och kotletter. Det blåser och regnar; тополя рвуться. Har tappat bort mitt suddgummi. Tidigare: tittade på blomuställningen i Kuzminki. Köpte ost och pasta på marknaden. Fotograferade höghus. På kvällen läste Majakovskij och somnade i någon halvtimme med boken på bröstet. Vaknade av telefonen.

Jag lämnar min rajon allt mer sällan. På Bibliotek nr 42 finns material att täcka mina mest omedelbara behov, en med moskovskije mått mätt rudimentär bokaffär (två våningar) finns vid Metro Kuzminki, på åttonde gatan kan man köpa Nezavisimaja och die junge Leninisten Straße leder en förbi flertalet matbutiker ut till Lublinskaja och marknaden med färsk frukt och nystyckat kött. Man rastar hundar i långsam takt på Volzjskij. Det doftar nyklippt gräs och bensin.

Min mormors syster har grävt upp en artikel om Nabokov, som hon hade rivit ut ur Novyj Mir (5/99) och överlämnade tillsammans med adresser till sex olika bibliotek hon anser att jag måste besöka. Min mormor lagar borschtj, gör egen tvorog och berättar märkliga släkthistorier, anekdoter och skvaller. Hon tycker att jag bör flytta hit och lämna "den stora byn" Stockholm. Det är några miljoner människor åt ena hållet, några miljoner åt andra. Jag är fett omhändertagen och, i livet, mycket välplacerad.^[07]

Promenerade längs boulevarderna, eftersom jag hade tänkt mig att bevittna en uppläsning av någon amerikansk poetessa som jag inte minns namnet på. Jag noterar att varje boulevard har sin karaktäristiska publik: äldre män i kavaj på Petrovskij, förälskade par på Strastnoj (kommer de dit för namnet?), kids med flasköl på Tverskoj och alkoholistgäng med högljudda folklorister (inte utan viss gogolsk arom) på Gogolevskij. Jag uppehöll mig någon timme på Petrovskij och läste i Ex Libris. På en av trappuppgångarna hängde en lapp om en tvåa för 150 Euro i månaden. På Gogolevskij åt jag en körsbärsrulle. Uppläsningen visade sig vara uppskjuten.

Det första som möter en när man kommer hem till Moskva är stränga kvinnor i strama uniformer. Därefter följer människor som håller upp VIP-skyltar, svarttaxichaufförer (÷àñòíèêè) med faiblesse för könsord, minibussar (ìàðøðóòêè) som kör längs vägkanten för att komma runt trafikstockningarna, IKEA i Chimki, nybyggda höghus, ojämn asfalt och avmätta gatuförsäljare på Planernaja. En timme senare är poppeldammvirvlet i den blöta luften det första som möter en när man kommer hem till Textiltjiki. Dunet samlas längs trottoarerna, fastnar i vattenpölarna, slås slutligen ner av regnet. Bullret på Volgogradskij försvinner genast till en förnummen, men inte iakttagen bakgrund; vägen kantas av lindar som är på väg att slå ut. Luftfuktigheten är hög. I ettan på Volzjskij är allting detsamma.

Strömmen har gått. Jag spenderar min tid på internetcafét och funderar på att ta en lång kvällslig promenad, någonstans där det är gatlyktor, bilar och skyltfönster; där man kan röka hemrullade cigaretter och passera förbi förbipasserande. Det kommer att bli en kall natt, men Kate Millet, Elliot Smith och laptopens tvåtimmarsbatteri är okej. Jag är tjugofyra och fullständigt domesticerad.

Hjälpte idag en tant att skruva in en glödlampa i trappuppgången. Hon trodde att jag var amerikan. Do You like Berlin? - I love Berlin! Snö faller över Monumentenbrücke. Man kan dricka lindblomste; man kan dricka pulverkaffe från NP; man kan skriva långa berättelser om det förflutna. Om man sätter på ugnen och låter den stå öppen, blir köket uppvärmt. Då kan man sortera sina indexkort i väntan på den franska radiokanalens musiktimme, eller, då och då, titta ut över den gråbruna innergården.

Jag förhåller mig till S som en hustrumisshandlare till sin respektive: om jag slår S, är det för att jag älskar den, och om jag händelsevis älskar den, är det i brist på annat. Och S, min haltande hora, är intelligent nog att bespara mig sin moral, men ändå tillräckligt korkad och osäker för att stanna, när den borde helt enkelt lämna mig för närmaste kvinnojour.

Det är möjligt, eller snarare inte omöjligt, att det någonstans existerar ett indicium eller en corpus delicti som skulle kunna peka ut det exakta klockslaget för min första erotiska erfarenhet. Kanske finns någon anteckning bevarad, där åtminstone datumet kan anses vara en tillförlitlig uppgift; kanske kan man genom att lägga ihop vissa sekundära uppgifter rekonstruera händelsernas förlopp, få ut en skiss över den kausala kedjan. Det är egentligen bara dag och månad som är det intressanta; möjligtvis allt sådant som man då inte lade märke till.

Jag kan inte skriva reseskildringar. Det verkar som om allting sker i bakgrunden, i ett mörkt hörn -- bara det inre antecknas. Allt utanför är möjligt att ersätta; därför blir det bara om sig själv.^[03]

Var igår måndag på Krankenhaus am Urban och fick där träffa en androgyn läkare som inte verkade särskilt glad att se mig. Frau Doktor tog några prover, men skickade mig hem utan diagnos. Jag fick en kopia av provresultaten, med hennes lakoniska kommentar i en oläsbar handstil (handstilen ska jag göra en grej av senare): ”Spricht kein Deutsch. Alles OK”. Mitt blodtryck är standardvärdet för en överviktig sextioårig man som har rökt ett paket om dagen i fyrtio år. Jag går omkring som i dimma, kokar häxbrygder, gömmer mig i gatumörkret.^[04]

Velocypederingen tar över mitt liv. Jag flyger över Mehringdamm. Det är som att vara sju igen och kasta sig nerför den brantaste backen i Balkasjino.^[05]

M.G. Panopticon