Ord&Bild

Nadia och Nadir möts på ett mentalsjukhus där de båda är intagna och gör ett par tafatta försök att närma sig varandra genom att prata om väder och vår, medan en plastkasse blåses omkring i sjukhusparkvinden. De misslyckas och glider isär till sina respektive rum.

Denna kollision, inklusive plastkassen, är inledningen till romanen Fält som är författad av Borås-pristagaren Andrzej Tichý och handlar om traumatiserade människor i Malmö. Det verkar vara en utomordentligt bra set-up. Till det positiva första intrycket bidrar de tomma onumrerade sidorna 270-314, som endast fylls av vad som verkar vara bildbylines till icke-existerande bilder. Jag bestämmer mig för att jag tycker om det här.

Icke-mötet på sinnessjukhuset undanstökas emellertid rätt snabbt på några få sidor, medels ett dubiöst berättargrepp, första person plural, i korta meningar av typen ”vi sa vad vi hette”. Min ursprungliga välvilja blir något naggad i kanten. Resten av romanen, det vill säga dess egentliga innehåll, ägnas åt de två huvudkaraktärernas respektive bearbetanden av varandra. Nadia berättar för en tänkt Nadir om sina personliga problem, som efter mötet med en fotobok med hemska bilder exploderar i något odiagnosticerat syndrom och leder henne till ovannämnda anstalt, samt spekulerar i några för henne utomordentligt viktiga hågkomster från barndomen. Samtidigt tecknar hon Nadirs historia så som hon föreställer sig den: med barnhem, människosmuggling och ett desperat rån för att köpa sig fram till Sverige. Nadir å sin sida skildrar abstrusa vandringar i mörka surrealistiska tunnlar, vilka så småningom leder ut honom till världens anus och, på sätt och vis, Sverige – där han framåt slutet av boken och historiens början får asyl.

Det tar mig en vecka att läsa ut boken. Det är tidig vår, första dagarna i mars, springande barn på lekplatsen i gathörnet, rök från skorstenarna, förbipasserande tunnelbanevagnar över bron utanför fönstret, dofter av cigaretter, kolugnar, grillkök, bensin, blöt asfalt, spilld öl, kanalisation och döner-kebap på gatorna. Efter femtio sidor börjar de två huvudpersonerna irritera mig. Känslan gror inom mig redan från bokens inledande sidor, då främst på grund av berättaren själv och valet att återge mötet i första person plural, och växer så småningom, efter ett tjugotal sidor, till ett direkt, oresonabelt och förnuftslöst hat – den sortens hat man känner för en efterhängsen person som man inte kan undvika under kaffepauserna, med hans oändliga small talk, poänglösa historier och någon oundviklig fysisk säregenhet, som ett skevt öga eller ett extrafinger, som gör att man egentligen inte borde hata honom, men som samtidigt gör att man vill smälla till honom så hårt att detta öga eller tick i tinningen rättas till. Efter tjugo sidor till börjar jag sakta fantisera om hur jag plågar livet ur Nadia och Nadir, om hur jag torterar dem, förödmjukar och på olika direkt fysiska sätt förnedrar dem. Det hela ter sig smått komiskt eftersom jag hundratjugo sidor in i boken fortfarande inte har en aning om hur någon av dem ser ut, jag saknar någon minnesvärd uppgift som i ett enda drag kan karaktärisera dem, såsom skevögat eller stamningen. Jag har inte ens någon aning om vad det är för personer över huvud taget.

Detta får mig, där jag sitter i fåtöljen vid det öppna fönstret mot gatan, att tänka på att människornas enda egentliga funktion i romanen Fält är att må dåligt, att rent kvantitativt bidra till romanbygget och därigenom i viss mening vara statister i sina egna liv. Det är en bok om personer med som mest ett karaktärsdrag, om människor som inte har någonting annat utöver sin egen misär och som därför måste omhulda den för att inte helt upplösas i identitetslösheten och karaktärssvagheten. Om man avlägsnar deras psykiska problem, berövar man dem det enda de har – och kvar blir ingenting, inte ens den yttre miljön. Kan man avkräva läsaren något slags medlidande, gillande eller ens intresse för en person som egentligen inte är någon person?

Nadirs psykologiska problem är tämligen uppenbara. Han är en hemlös flyktig (men tyvärr inte mer än så). Nadias problem däremot är just frånvaro av karaktär. Hon är ett trist krigsofferwannabe som skroderar om hemskheter som hon själv aldrig varit med om, och försöker framställa sina mediokra fadersproblem som någonting världsomvälvande. Hon inser detta och mår ännu sämre. Hon är, kanhända, den absolut tråkigaste personen som jag någonsin läst om. ”Jag fanns inte”, konstaterar hon liggande i badkaret på sidan sextiosju, och som läsare funderar jag på om detta verkligen är särskilt radikalt: personligen har jag ännu inte varit i närheten av att tro på motsatsen.

Deras liv är naturligtvis en litterär konstruktion, det inser jag mycket väl. Och en litterär konstruktion har sina inre lagar som måste våldföra sig på karaktärerna. Men en litterär konstruktion behöver inte alltid vara ett medium för berättarens självförverkligande. Här finns till exempel Nadias litteraturteoretiska farmor från Polen, som kannibaliserar på tevepersonligheter och i sitt avskedsbrev till sondottern skriver om världssmärta och fallocentrism, varför hennes brev mer låter som ett examinationsarbete på någon skrivarskola (man måste verkligen anstränga sig för att urskönja den subtila litterära ironin här). Efter sitt långa brev förblir hon inte desto mindre ett kuriöst inslag och försvinner. Just ja. Hon är ju död! Hennes enda funktion har varit att bidra till Nadias självgenererade sammanbrott och den där plastpåsen i vinden. Ge utlopp för berättarens litterära ambitioner. Samt, möjligtvis, göra boken lite längre.

Romanen Fält intresserar sig i första hand för människornas inre. Detta medför ett starkt underskott av det yttre (som hos Brodsky i Elegi: ”ett textuellt överflöd / jämte det melodiska underskottet”), varför plastkassen i början plötsligt får en betydelse som den förmodligen inte är avsedd att ha – för mig fortsätter den att flyga omkring genom hela boken och ibland kommer jag på mig med att, i stället för att lyssna till det som egentligen berättas i texten, följa plastpåsens bana över boksidorna, ut genom fönstret mot den smala sidogatan, över moskén och den smutsiga parken, kanalen med grönbrunt vatten och vattenverket till något industriområde utanför stan där den fastnar i en ledningsstolpe – och då har mina ögon hunnit röra sig över ett par sidor.

De yttre omständigheternas deficit i romanen leder till att det inre livet inte har någonstans att ta vägen. Det har svårt att komma till uttryck annat än i beskrivningen och konstateringen. Det kan helt enkelt inte gestaltas. Men man tror ju bara på sånt man kan föreställa sig. Litteraturen är exempel, resten är författarens personliga intressen. Det talas mycket om kropp och kött, om blod och lemmar, precis som man har gjort i svensk litteratur ett bra tag nu, om förfrämligandet av sin egen fysiska gestalt, om att man inte ser kopplingen mellan jaget och dess fysiska behållare. Kanske är det en direkt följd av all skog runt omkring, tänker jag, snarare än av några inomsjälsliga processer; en konsekvens av hela denna dominanta svenska förortsmiljö där objekt som grågröna gatlyktor med orange ljus på sträv asfalt, mörkblå skogsdungar, motorvägsviadukter med vattenskadad betong fortsätter att återupprepas samtidigt som ingenting egentligen finns eftersom ingenting rör på sig, med undantag för en buss som kör omkring genom äggkartongslandskapet och lämnar ut statister till olika lager och verkstäder. Kälkborgerligheten har segrat. Och denna diskussion av jagets bortstötande av kroppen förbli livlös och ointressant så länge som själva den bortstötta kroppen saknas: den verkliga kroppen, den aktuella omständigheten, den utmärkande detaljen, åtminstone någon säregenhet hos det där jaget. Nadia och Nadir är på sätt och vis fångar i bokens avsaknad av miljö, som själsligt impotenta tonåringar vilka drömmer om städer men måste nöja sig med villaområdet: därför måste Nadir sidvis irra omkring i sina mörka tunnlar, kanalisationer av den inre innehållslösheten och den yttre ödesmarken, knuffas ut till inscenerade miniskapelseberättelser och hemlöst tillvaro i odefinierade europeiska städer, där det inte luktar någonting och där gatorna är stumma, och så småningom till den där världsanusen, en reva i den fysiska verklighetens vävnad som råkar ligga i Malmö och som ska tränga ut honom till mentalsjukhuset och icke-mötet med någon tjej.

Runt ”tjejen”, Nadia det vill säga, pågår mer. Här passerar statister något stelt runt middagsbordet och säger kanske några fraser; skådespelare som tror att skådespeleriet handlar om tydligheten i deklamationen och tyngden i eftertrycket för dialoger om krig och empati, i vilka var och en har sina tillskrivna ståndpunkter som aldrig någonsin skall förändras. För mig personligen finns det ingenting mer avtändande än ordentliga, logiskt välgrundade, moraliskt genomtänkta och välargumenterade middagsbordsdiskussioner om världspolitik, avlägsna krig och närstående sociala frågor. Det låter precis som den där tonårslängtan ut från villaområdet och ett triumferande återvändande några år senare med ett bostadslån. För det är det som, rent symboliskt, kommer att hända med den olyckliga Nadia. Det förstår man.

Precis som sina familjestatister och vänstatister känner Nadia att hon snarare är ett objekt för livet än tvärtom. Med statisterna är det ju förståeligt, de är skapade i syftet att på något sätt bidra till den övergripande historien, belysa huvudkaraktären och försätta henne i vissa situationer. Om de inte gör uppror och sätter eld på villorna förblir de precis lika mycket objekt som sceneriet eller bläck på papperet. Nadia känner, eller säger åtminstone att hon gör det, att livet lever henne snarare än hon livet. Det låter bättre så. I en bok. I livet brukar denna maktlöshet vara en ursäkt för att vara så normal att man själv glömmer bort att man finns. Denna maktlöshet är den yttre formen för allting som man låter bli att göra eftersom man är rädd för konsekvenserna. Det är statistens resignation inför sitt eget öde: ett passivt beslut. Det är därför folk stannar på sina jobb, bor kvar i stället för att flytta, åker omkring i brandgula lyktors motorvägsmiljö, går till rummet på universitetet eller hyllan på lagerlokalen, dör i stället för att döda, låter bli att göra abort, återvänder till villaområdet i stället för att bränna ner det. Det är en anteciperad ånger, det att redan på förhand frukta det oåterkalleliga i sin ännu inte fullbordade handling. Det att inte göra uppror mot författaren.

Denna maktlöshet förbinds i romanen med en helt annan, den som man kan känna inför alla obeskrivbara fasor som folk envist fortsätter att beskriva med ordet ”obeskrivbar”. För dessa har vi skapat ett symboliskt begrepp som omedelbart ska väcka någon form av känsla hos den som hör det (ett begrepp som också – alas! – kommer till användning i romanen): förintelseläger. Det är två helt olika maktlösheter.

Således misstar sig Nadia när hon, efter att ha misslyckats med att reda ut sina meningslösa hågkomster, i stället ger sig på att försöka utvinna smärta ur en fotobok, Inferno, med de där hemka bilderna från diverse krigshärdar och flyktingläger. Här kommer jag fram till dessa tomma sidor som i början hade fångat min uppmärksamhet med bildbylines. Det som jag först trodde var bilder som helt enkelt inte fanns, visar sig emellertid härstamma från en verkligt existerande bok som kan lånas på biblioteket. Det experimentella inslaget, som redan komprometterat sig självt medels första person plural, genomför en formidabel magplasklandning här. Jag är mest glad över att bläddra över sidorna snabbt, medan Nadia projicerar sin egocentriska maktlöshet över en litterärt producerad och stajlad empati som ska ge henne tillgång till en större smärta än den som hon kan framställa ur sitt intetsägande förflutna och sina, ärligt sagt, rätt så lama personliga problem. På sjukhuset så, möter hon en man som verkligen ser ut att ha lite mer idiosynkratiska bekymmer, och projektionen börjar om. Hon har funnit ett objekt som kan göra henne till en aktivt handlande berättare. Berättaren har hittat på en bra set-up som han sedermera kan förstöra med hjälp av fantasilösa och småexperimentella narrativa grepp. Den litterära cirkeln är som vanligt sluten. Experimentet är över. Författaren lever.

Framåt helgen läser jag så ut boken och lägger den ifrån mig. Det starka solljuset faller snett mot fönsterrutorna och man märker alla droppspår i glaset och dammkorn i rummet. Ett tunnelbanetåg fräser förbi och nere på gatan gnisslar ett rostigt cykelhjul. Det är vår i luften, som en mentalpatient skulle ha sagt. Mitt hat för Nadia och Nadir har rätt snart avtagit, till och med den ursprungliga irritationen har lagt sig. Att skriva det här har varit som terapi. Jag tänker att det här kanske var en bra bok, trots allt. Det är ju inte författarens fel att ingen gör uppror mot honom.

...